Det börjar med att internet, radio och TV försvinner i 24 timmar. Människor som tittar på tomma skärmar och desperat trycker på uppdateraknappen om och om igen. När sedan sändningarna börjar igen visas bara en kanal med oförklarliga filmer: hundratals skolbussar som kraschar, flygplan som störtar och ett oändligt antal filmer av blodiga och förstörda kroppar av kvinnor och barn. Så många att man blir avtrubbad och man kan inte sluta titta men ingen kommer göra något åt det för mänskligheten är födda till åskådare. Detta är början på jordens undergång som demonerna planerat i tusentals år och de enda som kan stoppa den är Astrid Mueller. Hennes organisation, vänner och följare har dock infiltrerats och komprometterats och nu återstår bara en handfull av hennes närmaste vänner och dit räknar Astrid definitivt hennes tidigare antagonist Chloe Pierce. Hon är trots allt skälet till att Astrid bett någon om ursäkt, avsiktligt kramat tre personer och till och med yttrat ett svärord högt och tydligt.

Avslutningen på Gail Simones moderna rysare Clean Room frossar i febrig spänning och underbara vidrigheter men lämnar tyvärr också en liten fadd smak i munnen. För det första så hade inte den lysande Jon Davis-Hunt tid att teckna den sista volymen eftersom hans arbetsbörda med Warren Ellis The Wild Storm blev för mycket och finalen avvecklas i ett så rasande tempo att man undrar om Vertigo bestämt sig för att lägga ner serien istället för att ge Simone några nummer extra för att gå i mål med flaggan i topp.

Trots dessa olyckliga förutsättningar så är ändå tredje volymen riktigt bra, framförallt Astrids brorsdotter Derica som demonernas ledare samt Chloes fångenskap i The Clean Room tillsammans med en bindgalen massmördare som är Astrid Muellers största fan. Att låta ett litet gulligt barn iförd pyjamas vara seriens ondskefullaste varelse är briljant och djävulusiskt och jag kan riktigt se Simone framför mig när hon skrockar förtjust över sin skapelse.

Walter Geovani tecknar i en stil som är kusligt lik Jon Davis-Hunts och Quinton Winters färgpalett i alla volymerna gör att helheten består. Vi får också ett fristående nummer tecknat av Sanya Anwar om den tragiska resan för en av medlemmarna i Honest World Foundations som känns lite malplacerad. Den historien hade passat bättre mellan volymerna och nu bromsar den istället upp huvudhandlingen.

Om detta är det sista vi får se av Astrid Mueller och hennes kult återstår att se men jag saknar redan den alldeles underbara huvudpersonen och hennes störda manér och beteende och framförallt kommer jag att sakna bröderna Havelin och den galne Dr. Hagen och hans störda fantasier. Hela serien rekommenderas som helhet trots ett lite abrupt slut och näst på tur av Gail Simone för min egen del är hennes nya serie Crosswind om en hemmafru och yrkesmördare som byter kroppar med varandra som jag tänker recensera när första volymens alla lösnummer är utgivna.

Trackback-adress