Den framgångsrike producenten Steven Grant ångrar bittert att han lät sig övertalas av Marvel Studios att producera deras nästa stora superhjältefilm: Moon Knight: The Movie. Moon Knight är på sin höjd en c-karaktär, regissören gör allt till en klichéfylld soppa och Marc Spector i huvudrollen är en katastrof. Steven hade en vision om att använda superhjältegenren för att berätta en verklig historia om identitet och mental sjukdom och han får helhjärtat stöd av flickvännen Marlene som menar att han inte kan fortsätta tolerera Marc Spectors barnsliga utbrott och att Steven borde sparka regissören och ta full kontroll över situationen innan allt rinner ut i sanden.

Taxichauffören Jake Lockley blir oskyldigt anklagad för att ha lemlästat alla kunder på en diner i New York City, inklusive ägaren Gina som är en av hans bästa vänner. Inte kan han ge något bra alibi för tidpunkten för mordet eller förklara varför Moon Knights dräkt hittas i bakluckan på hans taxi. Det enda han vet är att han måste ta sig ur denna situation så han kan följa sitt motto att rädda nattens resenärer innan fler kommer till skada.

Marc Spector drömde om att utforska rymden när han beslutade sig för att bli astronaut men allt detta förvandlades till djup ironi när Jordens befolkning invaderades av de utomjordiska Space Wolves som muterade alla i sin väg till blodtörstiga varulvar, inklusive både Avengers och X-Men. Det värsta som finns är inte att se sina närmaste dö utan att tvingas se dem förvandlas till monster och tillsammans med vännen Frenchie leder han nu en hopplöst underlägsen frihetsstyrka från Jordens måne mot Space Wolves överlägsna armada.

Är allt detta på riktigt eller är det bara en kamp mellan en och samma mans olika personligheter, en kamp för att slutligen ta kontrollen så han kan fokusera på den verklige fienden: månguden Khonshu?

Svaret på den frågan är förstås ja och andra delen av Jeff Lemires Moon Knight börjar precis där första volymen slutade så abrupt efter att Khonshu försökt bryta ner Marc Spector för att ta över hans psyke. Marc lyckades befria sig från Khonshus imaginära mentalsjukhus och vägrade bli ett verktyg för mångudens drömmar om att ta över världen och andra volymen handlar om hans försök att ta kontrollen över sina multipla personligheter för den avgörande kampen i tredje volymen.

Det som talar emot Jeff Lemires andra volym av Moon Knight är inte bara det faktum att det är en mellanvolym och transportsträcka till finalen i nästa volym utan också själva förutsägbarheten. Det sistnämnda klarar dock Lemire galant för den förvirrande handlingen är både underhållande och mycket välgjord och ingenting lämnas åt slumpen. Varje del av Moon Knights olika personligheter tecknas av var sin tecknare – Steven Grant av Wilfredo Torres (med Michael Garland som färgläggare), Jake Lockley av Francesco Francavilla (som alltid lyckas göra det mesta med det minsta), rymdkrigaren Marc Spector av James Stokoe (vars dynamiska stil och detaljrikedom för tankarna till Geof Darrow och Daniel Warren Johnson) och den ursprungliga Marc Spector av Greg Smallwood (seriens höjdpunkt) med färgläggning av Jordie Bellaire – och berättelsen hoppar smidigt mellan alla de olika delarna av Moon Knights psyke utan att det känns krystat eller löjligt utan bara vansinnigt spännande och underbart.

Andra volymen är väldigt kort (Moon Knight #6-9 samt den klassiska Moon Knight #2 från 1980 av Doug Moench och Bill Sienkiewicz som utfyllnad) vilket drar ner betyget men hela serien har potential att bli en Moon Knight-klassiker och en samlad utgåva med alla 14 nummer är att föredra och detta kommer jag även att väga in i min kommande recension av den tredje och sista delen som jag helst vill hålla i min hand nu och inte behöva vänta ända till oktober på att få läsa.

Trackback-adress