Jag räknar fortfarande Kieron Gillen och Jamie McKelvies run med Young Avengers som en av de bästa Marvel-serierna någonsin och även om jag gillar alla karaktärerna så är jag särskilt förtjust i America Chavez och Kate Bishop som Hawkeye. Nu har bägge två fått varsin solotitel hos förlaget och i första volymen av Hawkeye visar Kelly Thompson (A-Force) och Leonardo Romero att Kate klarar sig utmärkt på egna ben som privatdetektiv (utan licens) på den soliga amerikanska västkusten utan sin mentor/sidekick/jobbige ”storebror” Clint Barton. Det är lätt att dra paralleller till Matt Fractions run med Hawkeye där Kate också gjorde en liknande solosejour i Kalifornien (samlad i Hawkeye, Vol. 3: L.A. Woman och tecknad av Annie Wu) och den övergripande handlingen att hon letar efter sin far startade i Jeff Lemire och Ramón Pérez run med Team Hawkeye och även om Thompson och Romeros Hawkeye inte når samma höjder som under de tidigare följetongerna så är den på det hela taget en underhållande serie.

Här får vi möta en kult som styrs av en superskurk som växer sig starkare av hat, Kates eget lilla Scooby Gang, gästspel av Kates mentor Jessica Jones, en annorlunda twist på sagan om prinsessan som vaktas av en drake, lite Pizza Dog och så lite sköna referenser till Point Break, Sunset Boulevard och Sound of Music.

Min tidigare bekantskap med Kelly Thompson sträcker sig till andra upplagan av A-Force som började lovande men trevande och som senare förstördes av Civil War II och avslutades snöpligt efter bara tio nummer. Nu tror jag i och för sig att Hawkeye kommer att blir mer långlivad än så men det känns som om både Marvel och Kelly inte vågar spänna bågen (förlåt) med serien, något som tyvärr är symptomatiskt för det mesta i deras pågående katalog. Trots Kellys kvicka dialog och knasiga kriminalfall med bisarra nya skapelser så blir det aldrig riktigt roligt eller spännande, karaktärsporträtten är grunda och hålen i handlingen är stundtals djupa.

Seriens största behållning är Julian Totino Tedescos suveräna omslag och det är tveksamt om jag överhuvudtaget är intresserad av att följa fortsättningen. Av alla Marvels nya serier som jag läst med kvinnliga superhjältar i huvudrollen så hamnar både Mariko Tamakis Hulk och Kelly Thompsons Hawkeye på en sval trea i betyg och jag tror det är hög tid att jag börjar läsa i kapp Jason Aarons långkörare Thor eftersom många anser att den ständigt levererar. Det samma gäller naturligtvis G. Willow Wilsons Ms. Marvel men mer om denna i nästa recension.

Trackback-adress