Året är 1969 och överste Edward James Canning (kallad James eller bara Colonel) har kallats till The City för ett möte med The Bishop som är ledare för de odödliga Baduri, de som är mänsklighetens hemliga härskare. Den dekorerade krigsveteranens älskade hustru ligger för döden i obotlig cancer och The Bishop erbjuder sig att bota henne i utbyte mot att James hittar det sägenomspunna och mäktiga spjutet Bah al’Sharur. Den gamle översten accepterar erbjudandet, och får även sällskap av Shurra som är The Citys beskyddare, men han behöver också hjälp av sina tidigare vapenbröder: kapten Doyle Beller (också döende i cancer och bosatt på ålderdomshem), kapten Everette Moss (ägare av Argus Oil och rik som ett troll) samt Martin Shepard (som suttit i fängelse i 20 år och var en dag ifrån att färdigställa sin tunnel för att kunna fly när teamet får honom benådad och frisläppt). Dessa män har alla passerat sitt bäst-före-datum men med sin samlade erfarenhet, vilja och envishet är de mer än kapabla att återbörda Bah al’Sharur till Baduri men tiden är dyrbar och det finns andra mörka krafter som också är ute efter spjutet.

Jonathan Hickman och Ryan Bodenheim har tidigare samarbetat på titlarna A Red Mass for Mars och Secret från Image Comics och i januari 2015 såg deras nya serie The Dying and the Dead dagens ljus med ett smaskigt förstanummer på hela 60 sidor. Efter en haltande utgivning av ytterligare två nummer meddelade Hickman att serien lagts i malpåse och skulle återvända 2016 men det skulle dröja ända till maj 2017 innan #4 såg dagens ljus. För att nytillkomna läsare (inklusive mig själv) skulle hänga med på tåget så samlade Image Comics de tre första numren i en trade och det är denna lilla godbit som jag nu avnjutit och jag kan lugnt säga att den och serien var väl värd att vänta på för detta kan vara en av de bästa serier jag läst av Hickman och då tillhör jag redan hans hängivna fanskara efter att ha slukat hans Marvel-versioner av Fantastic Four och Avengers samt hans egna serier East of West, The Manhattan Projects och The Black Monday Murders.

Precis som med den sistnämnda serien så tänkte jag börja min recension med att kolla hur The Dying and the Dead klarar We the Nerdy:s test ”Oddly Specific Things That Every Jonathan Hickman Comic Needs” så nu bär det av:

Först ut tar vi ”White skin” och det kan vi bocka av blixtsnabbt eftersom serien innehåller en hel ras av väldigt vita och vitklädda figurer kallade Baduri. Om vi sedan raskt hoppar vidare till ”Alternate History Conspiracies” så blir det dubbelcheck på det eftersom de odödliga och urgamla Baduri är ursprunget till världens alla religioner och dessutom får vi reda på att Hitler, Mussolini och kejsar Hirohito försökte skaffa sig världsherravälde med hjälp av Bah al’Sharur under Andra världskriget. När det gäller ”God-Killing” så verkar Baduri svårdödade (vilket vi får erfara) men att det mäktiga spjutet är farligt även för dem är uppenbart och kejsar Hirohito är extra angelägen om att lägga beslag på det eftersom han redan betraktas som en Gud av sitt folk men saknar odödlighet. Slutligen har vi ”Death as a Major Theme/Plotline/Actual Character” och ja, det är ju hela seriens premiss och titeln talar sitt tydliga språk. Summa summarum så är The Dying and the Dead ett utställningsexemplar när det gäller Hickmans egna troper men den är så mycket mer än så.

För det första så skildrar den döden ur en mer mänsklig och verklig synvinkel, nämligen den att vi alla dör av ålder förr eller senare plus att man är redo att göra allt för några sekunder till med dem man älskar. Seriens underrubrik är ”It’s Indiana Jones for Old People. There are no fedoras, only bedpans” och dessa krigshjältar av det rätta virket och den gamla skolan (istället för äventyrliga arkeologer) är vana att se döden i vitögat, tolererar inte skitsnack eller förolämpningar och trots sin aktningsvärda ålder och fysiska och psykiska ärr så är de helt enkelt bad ass. Själva historien börjar någonstans mitt i alltihop: vi vet inte exakt vad männen gjort under sin tid i det militära, mer än att de var en kommandostyrka och väl sammansvetsade och att de har varit i kontakt med Baduri förut och dessutom har koll på var spjutet befinner sig. Vi får en del smaskiga tillbakablickar och mer lär det bli för Hickman jobbar alltid på den episka skalan när det gäller sina historier och att de får lov att ta tid är något som jag alltid beundrat honom för.

Karaktärs- och världsbygget är inspirerande, spännande, djuplodat och klanderfritt och en stor bidragande orsak till detta är Ryan Bodenheims otroligt snygga teckningsstil med perfekta ansiktsuttryck och underbara scenerier som när översten närmar sig ingången till The City och så själva staden själv med sin Escher-inspirerade arkitektur. Dessutom hade serien inte varit lika bra utan Michael Garlands sparsmakade men perfekta färgläggning som gör hela serien till en sann njutning att flukta på.

Om du älskar Hickmans serier, som jag gör, är The Dying and the Dead ett måste och även om du inte kan få tag i den recenserade trade-utgåvan så avslutas serien med #10 och då kommer förmodligen hela härligheten i en skön lyxutgåva och jag lovar dig: den är värd att vänta på. Rekommenderas varmt!!!

Trackback-adress