Året är 1929 och Lou Pirlo skickas av gangsterbossen Joe Masseria till den gudsförgätna hålan Spine Ridge i Virginia. Hans uppdrag är att göra en affärsuppgörelse med Hiram Holt som tillverkar sin egen, synnerligen välsmakande, whiskey i skogarna runt Appalacherna. Problemet är bara att Holt inte låter sig imponeras av smicker om sin produkts förträfflighet från den välekiperade ”Handsome Lou” från storstaden New York eller hans boss pengar. Han vill inte att någon snokar eller lägger sig i hans egna affärer och som ett varnade exempel visar han Lou vad han har gjort med tre FBI-agenter som gjorde just detta. Det smartaste hade varit om Lou vände på klacken och återvände till New York med svansen mellan benen men eftersom Joe inte är en man som accepterar ett nej när det gäller affärer så stannar Lou kvar…vilket han kommer att ångra bittert.

Brian Azzarello och Eduardo Risso har tidigare samarbetat i den hyllade Vertigo-serien 100 Bullets och nu har de slagit sina påsar ihop igen i sin första serie från Image Comics, Moonshine, som handlar om Förbudstiden, gangsters, hillbillys, hembränning…och varulvar. Denna sköna blandning samt Azzarello och Rissos serie 100 Bullets gjorde att jag la serien till min pull list men tyvärr blev inte anrättningen lika välsmakande som jag hoppats. Förutom titelns dubbelbottnade lek med hembränning och varulvar så blandar serien olika genrer och koncept utan att bottna i någondera. Dels är Moonshine en gangsterserie med Förbudstiden som ramverk men den är också en southern gothic om hembrännare. Lägg där till en övernaturlig skräckserie om varulvar, magi och häxor plus en noirberättelse om en försupen skurk med ständiga minnesluckor och en traumatisk händelse i hans ungdom som gjort att han tar till flaskan. Som avslutning kan vi även krydda med kommentarer om dådtidens rasism och blandningen är fulländad och förvirrad.

Själva varulvshistorien är mest en bihandling och det mesta av berättelsen handlar om skurkar som dödar skurkar och så den trasige Lou som en sammanhållande länk mitt i allt kaos. Problemet är bara att den osympatiske huvudpersonen, som kastas hit och dit i handlingen i ett ständigt stinkande alkoholrus, inte är en tillräckligt spännande eller intressant karaktär för att man ska bli sugen på att läsa mer och dessutom svämmar Moonshine över av kraftigt överdrivna stereotyper med svarta som pysslar med magi, rednecks som ser ut som om de haft kusinföräldrar i flera led och italienska gangsters som säger ”capicse” i varannan mening (två av dem kallas dessutom för ”Fat Tony” och ”Other Tony” vilket är hejdlöst roligt).

Seriens stora behållning är Eduardo Rissos snygga bilder och härliga färgläggning. Han är mycket skicklig med det mesta, framförallt när det gäller att göra skuggade ansikten med lysande ögon, och även om de ovan nämnda stereotyperna resulterar i rätt stötande karikatyrer så går det inte att sticka under stol med att Risso är en fenomenal serieskapare. Risso når inte samma höga nivå som i Paul Dinis briljanta Dark Night: A True Batman Story men håller en så hög nivå att jag tänker läsa fortsättningen på Moonshine, trots alla fel och brister.

Trackback-adress