Jennifer Walters, a.k.a. She-Hulk, kämpar med sina inre demoner efter de traumatiska händelserna i Civil War II som bland annat ledde till att hennes kusin Bruce Banner, a.k.a. den otrolige Hulk, dödades av Clint Barton, a.k.a. Hawkeye. Jen la superhjältandet på hyllan och började jobba som advokat igen men hennes första klient, Maise Brewn, kämpar mot ännu större demoner än Jennifer. Livrädd för sin omvärld skapar Maise ett monster av ren fruktan för att skydda sig själv och andra personer som drabbats av olika trauman. Efter att ha hon hotats av vräkning och inte fått den lagliga hjälp som Jennifer lovat beslutar sig Maise för att ta saken i egna händer vilket får katastrofala konsekvenser. Vad kommer att hända när detta monster skapat av fruktan vänder sig mot Jennifer Walters, vars vardag är en ständig fruktan att förvandlas till en gammagrön best utan kontroll?

Den nya serien med She-Hulk i huvudrollen, författad av Mariko Tamaki (This One Summer, Supergirl: Being Super) och tecknad av Nico Leon (Ms. Marvel), började lysande med ett imponerande förstanummer som var långt ifrån det självsäkra gröna kraftpaket som vi har varit vana att se enda sedan 1980-talet. Meta och humor har här ersatts av PTSD och en ständig kamp att hitta ett inre lugn för att Jennifer inte ska hulka ut och gå bärsärk. Det är här som Tamaki är i sitt esse medan seriens bihandling med ”superskurken” Maise, som låter sina inre demoner få fysisk gestalt medan Jennifer försöker hålla sina i schack till varje pris, inte är lika övertygande.

Jag förstår att Tamaki är ute efter att förstärka bilden av Jennifers själsliga kamp och låta henne komma ut hel igen på andra sidan genom att ge henne en fiende som också lider av ett trauma men som låter fruktan gå ut över andra men det hela känns lite för bra och nästan övertydligt. Bäst är serien när den skildrar Jennifers vardag och i flera nummer händer egentligen ingenting och ändå kan jag inte sluta läsa eftersom Tamaki verkligen kryper under huden på Jennifer. Eftersom detta trots allt är en superhjälteserie så måste ju den nya vilda She-Hulk dyka upp för eller senare (och när hon väl gör det är det synnerligen effektfullt) men efter att ha läst och följt olika Hulk-serier i 30 år så är detta första gången jag nästan blir besviken när Jennifer hulkar ur.

Serien fortsätter med Tamaki som författare och jag kommer definitivt fortsätta läsa den (eftersom det är det ända Hulk-titeln som är värd att läsa just nu då jag inte står ut med Amadeus Cho som The Totally Awesome Hulk) och jag kommer även utforska Tamakis andra superhjälteserie Supergirl: Being Super som dessutom tecknas av den fabulösa Joëlle Jones. Nu när sommarlovet äntligen är här så kommer det också inom en snar framtid recensioner på första volymen av Hawkeye med Kate Bishop i huvudrollen samt sjunde volymen av G. Willow Wilsons härliga Ms. Marvel.

Trackback-adress