2015 startade serieförlaget AfterShock Comics sin verksamhet under ledning av den tidigare Marvel-redaktören Mike Marts med målet att bli ett förlag att räkna med när det gäller kreatörsägda serier med en gedigen lista av erfarna och namnkunniga serieskapare från den amerikanska mainstreamscenen i sitt stall. Marguerite Bennet, Amanda Conner, Jimmy Palmiotti, Brian Azzarello, Garth Ennis, Ray Fawkes, Mark Waid, Warren Ellis och Paul Jenkins är bara några av dessa serieskapare som försökt sätta förlaget på kartan och resultatet hittills har varit ömson vin ömson vatten. Mina favoriter sedan deras utgivning började är Dreaming Eagles av Garth Ennis och Simon Coleby (en mästerlig miniserie om The Tuskegee Airmen under Andra världskriget), American Monster av Brian Azzarello och Juan Doe (en blodig berättelse från den amerikanska mellanvästern) samt den gåtfulla och mardrömslika science fiction-serien Shipwreck av Warren Ellis och Phil Hester. Den här veckan har comixology rea på alla förlagets titlar så jag tänkte se om jag kunde utöka listan med två lovande nykomlingar, nämligen World Reader och så de första två numren av Eleanor and the Egret som recenseras här.

Detective Gilbert Belanger, specialist på stulna antikviteter och konst, har fått det otacksamma uppdraget att lösa fallet med den spårlöst försvunna målningen ”L’Histoire de votre coeur” av den oefterhärmliga moderna impressionisten Anastasia Rüe som funnits att beskåda på Musée de Couleurs Étonnantes i Paris. Hans enda ledtråd är en mystisk vit fjäder som legat på golvet strax under tavlans placering och hans efterforskningar tar honom till en djuraffär i staden där han får hjälp av en ung dam vid namn Eleanor som bestämt hävdar att fjädern är från en Albino African Ringneck King Parrot. När han sedan besöker Zoologiska parken för att få en glimt av detta unika fjäderfä så får han reda på att han blivit lurad eftersom det inte existerar någon Albino African Ringneck King Parrot i Vår Herres hage. Fjädern tillhör nämligen en häger.

Det som gjorde att jag ville läsa Eleanor and the Egret från början var den sällsynta kombon av två unika serieskapare: John Layman (författare till Image Comics flerfaldigt prisbelönade kannibaliska kriminalkomedi Chew) och Sam Kieth (medskapare av Sandman tillsammans med Neil Gaiman och mannen bakom serien och den animerade versionen av Maxx). Jag förväntade mig något underbart galet, fräckt och absurt och den nya serien infriade mycket av detta och mer därtill. Själva världen i Eleanor and the Egret är en underbar blandning av nutid med bland annat mobiler och grafitti blandat med härlig art deco och mode från förra sekelskiftet. Sam Kieths teckningsstil har drag av både Terry Gilliam och Owen Gieni (i vissa scener även svenske Jan Lööf) och den passar perfekt till Laymans smått bisarra och galna tokerier.

Eleanor och hennes talande häger Ellis är inga tjuvar utan de är på jakt efter särskilt utvalda konstverk av Anastasia Rüe och målet är inte att sälja dem på svarta marknaden för att tjäna miljoner utan att helt enkelt radera deras existens. Ellis har en snabbkäftad trut och även märkliga kostvanor eftersom han käkar upp de stulna konstverken vilket får honom att öka markant i storlek för att sedan återgå till sin normala storlek när matsmältningen gjort sitt. Hans näbb har förbluffande egenskaper som gör det möjligt att använda den som till exempel en dyrk och tillsammans med den smarta Eleanor är de ett sällsynt väloljat team.

De första två numren innehåller mest uppbyggnad och presentation av persongalleriet men jag kan inte låta bli att småle åt Detective Belanger i hans alldeles för stora gröna kläder med tillhörande plommonstop, hans charmerande katt Cheswick och att han förflyttar sig i en trehjulig Heinkel Kabine. Vi får också stifta bekantskap med den giftiga konstnären Anastasia Rüe i egen hög person och får även möta den bisarra lönnmördaren Romeo Ives som Rüe anlitat för att oskadliggöra seriens protagonister.

Att den uppmärksamme Belanger fattat tycke för Eleanor trots att hon lurade honom avslöjas av hans beskrivning av hennes vackra ögon och varma leende men även det faktum att han anar ugglor i mossen då han kunde skönja något sorgset hos den unga kvinnan…som ett minne från en tidigare tragisk händelse.

Eleanor and the Egret gav definitivt mersmak och jag tänker se vad Layman och Kieth kokat ihop i slutändan. Fortsättning följer.

Trackback-adress