Clint Barton, a.k.a. Hawkeye, står inför rätta för att ha dödat Bruce Banner, a.k.a. Hulk, och Clints exfru Bobbi Morse, a.k.a. Mockingbird, har chansen att rentvå hans namn. Nu befinner sig Bobbi, under sitt tidigare namn Mrs. Barton, ombord på lyxkryssaren Diamond Porpoise med destination Bermudatriangeln, inbjuden av en mystisk främling som hävdar att han sitter på värdefull information angående rättsmålet mot Clint. Det ironiska är att båten är ett flytande Cosplay-konvent (där exmaken var inbjuden som hedersgäst och talare), Bobbis tidigare pojkvän agent Lance Hunter är där som representant för Kungliga sällskapet för Corgi-entusiaster och den mystiske främlingen är svår att få kontakt med eftersom han är en av många som iklätt sig ett hästhuvud. Dags för avslutningen på Chelsea Cain och Kate Niemczyks alldeles för korta run med Mockingbird.

I sitt tackbrev (publicerat i Mockingbird #8) berättar Chelsea Cain att hon blev glatt överraskad över att serien fick åtta nummer eftersom romanförfattaren aldrig tidigare författat serier och i stort sett bad om ursäkt för sin första arc. I mina ögon är Cains smarta berättelse, full av underfundig humor, träffsäker dialog och underbara personporträtt, en frisk och välbehövlig fläkt i superhjältevärlden och jag är mer överraskad (och lite småsur) över att den inte fick ett längre liv utan blev ett offer för Marvels eviga nystarter och events.

Att hela serien (åtta nummer plus en special) inte getts ut i en samlad utgåva är bara fånigt och det blir extra talande i Mockingbird, Vol. 2: My Feminist Agenda där Marvel fyller ut resten av traden med två nummer från Brian Michael Bendis och Mike Deodatos New Avengers (#13-14 där Mockingbird räddas från döden med hjälp av att Nick Fury ger henne en kombinerad injektion av Infinity formula och supersoldatserumet). Totalt meningslöst och dessutom blir det ett tydligt exempel på Bendis slentrianmässiga manér kontra Chelsea Cains fräscha nytänkande.

Även om första volymen av serien är bäst så finns det gott om guldkorn i den sista med skön Loveboat-känsla, att spioner alltid talar i gåtor, att vissa ”självklara” sanningar egentligen är myter, drinkrecept, yogaövningar, konventets rollspel och maker faire, feministiska spökpirater, sjöjungfru-corgis och att både Clint och Lance vill vara Tyler Durden och inte den andre snubben i Fight Club.

Utan att spoila för mycket så innehåller avslutningen även ett klassiskt låsta rummet-mysterium och ett möte med en gammal ”bekant” som Bobbi helst av allt hade velat slippa. Att serien är Eisnernominerad i kategorierna Best New Series och Best Writer är välförtjänt och samtidigt är det beklämmande att misogyna fanboys hotat och trakasserat Chelsea efter att hon tweetat ”Mockingbird is canceled. But we need to make sure Marvel makes room for more titles by women about women kicking ass.”  Detta självklara konstaterande tillsammans med Joëlle Jones numera smått ikoniska omslag till Mockingbird #8 blev tydligen för mycket för vissa och om vi får se mer serier av Cain, vilket hon skrev att hon hoppades på i sitt tackbrev, återstår att se.

Det är svårt att rekommendera bägge volymerna eftersom jag hellre hade köpt en samlad utgåva av hela serien men tills Marvel har löst detta mystiska problem så rekommenderar jag bägge två varmt. Det kan aldrig finnas för mycket serier skrivna av kvinnor om kvinnor, framförallt inte i superhjältevärlden.

Trackback-adress