Colin King, a.k.a. Ninjak, är den ende på hela Jorden som kommer ihåg att världen inte styrdes av ett världsomspännande sovjetiskt imperium. I flera år har han jobbat för att skaffa sig den position som han nu har i samhället: en högt uppsatt tjänsteman i politbyrån med ansvar för hela världens säkerhet. Därigenom har han fått kontakt med sina tidigare allierade, såsom Bloodshot, Aric och Peter Stancheck, men alla är lojala mot moderlandet och kommunistpartiet och minns inte en värld där Sovjetunionen kollapsade. Colins enda utväg är också den farligaste eftersom han riskerar att avslöja sina egentliga mål men efter att ha jobbat så länge under täckmantel så har han inget val. Han måste besöka den tillfångatagne och neutraliserade Abram Adams och få honom att inse att världen de lever i är en bluff och att det är dags för Divinity att återvända och ställa allt till rätta.

Den första volymen av Matt Kindt och Trevor Hairsines Divinity var enligt mig en av 2015 års bästa serier och definitivt den bästa serie jag läst från Valiant Entertainment. Sagan om tre kosmonauter som skickades till universums gräns och fick gudalika krafter bjöd på episkt berättande, dramatik, action och tragik och jag såg verkligen fram emot de två avslutande delarna av den tänkta trilogin om Divinity. Tyvärr så infriades inte mina förhoppningar för i andra volymen, där den kvinnliga kosmonauten Myshka återvänder till Jorden, började serien trampa vatten efter en spännande inledning och avslutades med ett snöpligt antiklimax. Detsamma gäller tredje volymen som också öppnar övertygande men sedan gör ett präktigt magplask med stereotyp skurkjargong, icke trovärdig infodump och ett snabbt hoprafsat slut som man kunde ana innan man ens öppnat boken.

Första sidans inledning är helt briljant med en tidslinje över den värld som nu existerar. Stalin mördade Lenin, Sovjetunionen annekterade stora delar av Europa redan 1934 och stod som ensamma segrare 1945 i Stora fosterländska kriget. 1949 vann de kriget i Asien genom att släppa en atombomb över Tokyo och installerade Joseph McCarthy som marionettpresident i USA 1951. Därefter börjar kampen om den västra hemisfären med ett USA som drabbats av ett nytt inbördeskrig (rebelledaren John F. Kennedy mördas utanför Kubas kust 1973) och från 1995 så är hela världen i sovjetisk ägo. Denna alternativa verklighet gör att jag vill läsa mera och att Stalinverse aldrig ska ta slut men tyvärr blir detta scenario bara en flyktig parentes.

Trots att Valiant fläskade på med flera crossovers och one-shots i sann eventanda så blir hela Stalinverse alldeles för kort och jag hade gärna stannat länge i denna värld men jag förstår att ett relativt litet förlag som Valiant inte har samma kapacitet som till exempel Marvel och DC när det gäller storskaliga events och samtidigt tycker jag att förlaget ska ha cred för att de vågade. Deras superhjälteuniversum hade då blivit ännu bättre i mina ögon eftersom de har en helt annan fingertoppskänsla när det gäller bra historier och gedigna karaktärer. Nu blir Stalinverse tyvärr bara en aptitretare.

Det snabba tempot förstör avslutningen och även om jag ser fram emot den kommande fortsättningen Eternity (som dyker upp 2018) så har jag svårt att rekommendera del två och tre av Divinity.

Trackback-adress