Medicinerna som Arthur Brut får på mentalsjukhuset har ingen effekt. Vad som däremot ger honom klara stunder i vardagen är när han får måla så hans tidigare arbetsgivare B.A.I. har sett till att han fått både målarduk, oljefärger, äggtempera, penslar och en liten modelldocka i trä till sin cell. B.A.I. står för Bureau of Artistic Integrity och är en polisiär myndighet som utreder incidenter gällande konstnärlig avvikelse eller konstrelaterade katastrofer och deras nya chef, Margot Breslin, är i desperat behov av Arthurs besynnerliga förmågor efter att en serie av brutala händelser inträffat som hotar att växa till en världsomfattande katastrof. Arthur är en så kallad ”dreampainter” vilket betyder att han rent fysiskt kan träda in i de världar som konstnärer skapat i sina mästerverk. Han själv kallar denna plats The Electric Sublime och tillsammans med Breslin upptäcker han att konstterroristerna The Correction ligger bakom det som inträffat och att de har ett oskyldigt barn till sin hjälp med liknande förmågor som Arthur. Skillnaden är dock att när unge Dylan ritar en perfekt kopia av ett konstverk så dör själva verket.

När man läser beskrivningen av W. Maxwell Prince (The Pursuit of Beautiful Things, Judas: The Last Days, One Week in The Library) och Martín Morazzos (Great Pacific, Snowfall, Nighthawk) korta miniserie från IDW så är det lätt att avfärda den som en skruvad och fånig version av Matrix och Arkiv X men The Electric Sublime är mycket mer än så. Med lika delar kriminalhistoria, fantasy och psykologisk thriller har Prince och Morazzo skapat en våt dröm för konsthistoriker (eller bara konstintresserade i största allmänhet) där utrymmet inuti målarduken, under penseldragen får liv. Serien ställer också filosofiska frågor om betraktarens ögon och känslor samt världar som konstnärer skapat och svaren är uppskruvade till max och bjuder på en fascinerande och galen resa i dessa geniers världar.

Karaktären Margot Breslin fungerar som seriens ögon i denna okända värld med Arthur Brut som en febrig guide som ser helheten i galenskapen och som nu fått upp spåret efter förövarna som dock ständigt ligger ett steg före. Arthur klarar inte av ett liv i den riktiga världen men när han träder in i ett konstverk blir han en briljant detektiv och han får även god hjälp av sin modelldocka Manny som förvandlas till en två meter lång och talande sidekick vars riktiga namn är Manford Moorington Wood III.

Förutom vissa likheter med Matrix och Arkiv X så påminner serien ännu mer om den fantastiska serien Clean Room, både rent visuellt och med liknande koncept om världar som bara kan upplevas av människor som upplevt traumatiska händelser. I The Electric Sublime finns till och med en plats som kallas The Room och som används av The Corrections ledare (som spökar ut sig till Andy Warhol) för att förvrida huvudet på barnen på Kinsville Center for Creative Arts and Play Therapy. Enligt The Corrections ledare är rummet det perfekta konstverket eftersom det är tomt och formlöst och därmed fritt från komplikationer som känslor, tanke och perspektiv.

Den spännande katt-och-råtta-leken tar oss genom flera världar från berömda konstverk, såsom Da Vincis Mona Lisa, Munchs Skriet, Seurats En söndagseftermiddag på ön La Grande Jatte, Hoppers Nighthawks och Picassos Guernica och Arthur besöker även en privatdetektiv som är huvudpersonen i René Margrittes tavla Le fils de l’homme. Karaktärerna är fascinerande, framförallt Breslin som inte har någon förkunskap om konst men lever tillsammans med en kvinnlig konstnär och Breslins far var även en skicklig jazzmusiker. Hennes skrämmande resa med Arthur får henne att ifrågasätta sin vardag och får henne även att förstå vad hennes far menade med att det fanns miljoner sätt att se på saker och ting: ”The relation between what we see and what we know is never settled”.

Det finns planer på fler följetonger med Brut och Breslin och jag hoppas att fler upptäcker och köper den här serien så de blir verklighet för jag vill verkligen läsa mer.

Trackback-adress