Som jag redan nämnt i min recension av The Sensational She-Hulk by John Byrne, Vol. 1 så är John Byrnes härligt knasiga metaserie från början av 90-talet med Bruce Banners kusin Jennifer Walters, a.k.a. She-Hulk, en av serieskaparens bästa och det betyget består i den fullmatade fortsättningen på serien som nu äntligen finns samlad i en gedigen lunta (She-Hulk #31-46 och #48-50) med den pampiga (och härligt självgoda) titeln The Sensational She-Hulk by John Byrne: The Return.

Redan på omslaget av första numret av Byrnes återkomst till serien markerar Byrne att vi är tillbaka där han lämnade serien när han själviskt försöker spika upp #9 istället för #31 (Byrne lämnade serien efter She-Hulk #8) men blir med milt våld bortburen av She-Hulk samtidigt som den nya kvinnliga förläggaren Renee Witterstaetter påtalar att han kan tagga ner sitt superego eftersom han ändå kommer undan med tillräckligt mycket inuti serien. Både Byrne och Witterstaetter är en del av persongalleriet och deras kommunikation via bilder eller textrutor är en stor behållning av serien, som när Byrne fyller ut elva sidor av She-Hulk #45 med pinup-bilder på Shulkie med den lama ursäkten att de är ”populära”. Roligast är det när redaktören resolut stormar in i berättelsen rent fysiskt för att stoppa Byrnes tokerier i She-Hulk #40 där han låter huvudrollsinnehavaren hoppa hopprep naken (ett stående skämt på seriens brevsidor som till slut blev verklighet). Witterstaetter påpekar att allt bara är en bluff för varken Marvels ansvarige utgivare Tom DeFalco eller den ökända Comics Code Authority skulle tillåta detta och att She-Hulk egentligen har på sig en bikini under de döljande linjerna.

Om vi tar själva serien som helhet så får vi åter stifta bekantskap med den tidigare superhjälten Louise Mason (Weezi) som var en mycket viktig karaktär i Byrnes första run, framförallt som mentor när det gällde att hitta rätt i en vardag där man vet om att man är huvudperson i en alldeles egen serie. Vi får också möta ännu fler knasiga och obskyra karaktärer ur Marvels gedigna katalog som Spragg, The Living Hill (från Journey into Mystery #68, utgiven i maj 1961), zombiemakaren Black Talon, det misogyna äcklet Mahkizmo och kärleksguden Eros samt diverse gästspel av kända karaktärer som Thing, Mole Man, Rocket Raccoon och skrullerna.

Från #40-49 får vi ett långt rymdäventyr med diverse efterverkningar där vi åter får träffa Ulysses Archer, Razorback, Taryn, Poppa Wheelie, Wide Load Annie och co samt ytterligare en konfrontation med Xemnu. Serien sista nummer är ett av de bästa där redaktören hävdar att Byrne dött (till följd av att han snubblade på en glömd sidohandling och bröt nacken) och att det nu är dags för She-Hulk att utse en efterträdare. Hon avfärdar allt ifrån Dave Gibbons brittiska slang med nio rutor per sida, Frank Millers hårdkokta Sin City-stil, Howard Chaykins svartvita talking heads, Adam Hughes sliska snusk, m. fl. och slutklämmen när She-Hulk hittar Byrne inlåst i en städskrubb och sedan slänger ut honom genom fönstret mot en säker död, efter att han visat henne vad han vill göra med serien om han får en chans till, är obetalbar.

Några av de roligaste numren är när Byrne driver med serievärldens 90-tal där både Jae Lee, Todd McFarlane och Rob Liefeld får sig en kärleksfull känga. Framförallt den sistnämnde får utstå mycket när det zombiefierade muskelberget Garth (med alldeles för litet huvud och överdimensionerade muskler) blir en återkommande karaktär i serien under några nummer med orden: ”He looks enough like he was drawn by Rob Liefeld that it might boost sales if Byrne ever puts him on a cover”. Dessutom skojar Byrne till det rejält genom att teckna hela inledningen i She-Hulk #43 i samma stil som Liefeld (ända tills redaktören åter igen sätter ner foten) vilket jag tycker är hejdlöst roligt och som om inte detta vore nog så introducerar han även duotonepapper (till She-Hulks stora glädje).

Byrne älskar inte bara att hitta på knasiga historier med bortglömda karaktärer utan man kan också se att han njuter av att rita She-Hulk och serien svämmar över av bilder som är väldigt avslöjande och ren cheescake. Allt serveras dock med mycket ironi och finess och de lättklädda avsnitten kommenteras dessutom ständigt av She-Hulk på ett mycket underhållande sätt. Ett annat fenomen där Byrne driver med sig själv är hans fixering vid ålder där han låter Weezi föryngras kraftigt (vilket han också gjorde med Golden Age-karaktären Spitfire i Namor). Dessutom låter han henne gå upp i vikt (eftersom hon har samma matvanor som innan) men till slut kliver hon helt sonika ur serien i protest mot att Byrne verkar ha en förkärlek för överviktiga kvinnor. Efter att Byrne gjort en pudel återkommer hon utan extrakilon men hennes självbild får sig en ny törn när Weezi och She-Hulk byter kroppar och Weezi inser att hon gärna vill behålla sin nya lekamen. Förutom Weezis pendlingar mellan ålder och fysisk gestalt så påpekar även She-Hulk att hon är måttligt förtjust över att i stort sett alla manliga karaktärer förälskar sig i henne eller vill gifta sig med henne, vilket hon tar som ett tecken på att Byrne drabbats av 40-årskris.

Till alla som älskar riktigt bra Marvel-serier så är hela Byrnes The Sensational She-Hulk ett måste och av alla serier jag läst av honom så kommer den här på andra plats efter hans lysande sejour med Fantastic Four. Rekommenderas!!!

Trackback-adress