Prins Eidyr, son till Harald den gamle av Gorm den rödes ätt, är Odens utvalda och Jotunheims blivande erövrare. Åtminstone är det vad prinsen intalar sig själv där hans skepp kämpar fram i vågorna med hopp om att till slut skönja Jotunheims svarta taggiga kust vid horisonten. Fyra skepp har prinsen redan förlorat på den farofyllda resan, matförråden börjar tryta och så även besättningens tålamod men de har alla lovat att följa sin herre, även om färden verkar leda till världens ände. När prinsen berättar sin senaste dröm – där Oden lovat honom Jotunheims guld och skatter samt att han i triumf ska återvända hem till Midgård med en jättes huvud – för sin trogne krigare Dal hittar de plötsligt en utmattad ung kvinna i havets vågor. Efter att ha beslutat sig för att inte äta upp henne trots att förråden är tömda surrar de henne vid masten för att fråga ut henne men när hon öppnar ögonen inser de till sin fasa att hon inte är en människa från Midgård utan en av Jotuns folk med jätteblod i ådrorna. Hon är Vei, Ran av Veidars flock. Jätten Veidar som är drottning Gillingurs högra hand, herde av Björkdalens flock och Veis Gud och beskyddare.

Den största anledningen till att jag läser så få svenska serier är helt enkelt avsaknaden av verklighetsflykt. Det credo med självbiografiska eller politiska serier som har rått har dock ändrats de senaste åren och nu börjar det äntligen finnas en marknad för fantastiska berättelser där bara fantasin kan sätta gränserna. Dit räknar jag bland annat Dennis Gustafssons seriealbum om den ockulta skånska detektiven Viktor Kasparsson, rymdäventyret Astrid och Kim W. Anderssons övriga verk och nu kan jag också lägga till det episka fantasyäventyret om Vei, skapad av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson.

Redan i inledningen står det klart att Sara och Karl har något alldeles extra att berätta med dramatik, underbar dialog, mystiska sagor och Karls fantastiska och mustigt färglagda illustrationer. En historia inspirerad av nordisk mytologi fast på ett annorlunda sätt och med nytt perspektiv, en tvekamp mellan Jättarnas och Asagudarnas förkämpar om vem som ska härska över Midgård, den spirande kärlekshistorien mellan en man av Midgård och en kvinna från Jotun, underbara monster och hornprydda blåa jättar med svans, ränksmiderier och mycket, mycket mer. (För er som vill läsa mer utförligt om Sara och Karls arbete och inspiration till serien så rekommenderar jag intervjun jag presenterade förra veckan här på Shazam.)

I Vei- bok 1 framställs människorna från Midgård som lika maktgalna som sina gudar och det som förvånar Vei mest är att människorna dödar sina egna. Något sådant skulle aldrig Jotuns gudar tillåta och om det är någon som de dräper så är det deras fiender. Asagudarna är också mycket osympatiska, grymma och makthungriga jämfört med Jättarna som behandlar sitt folk med respekt och kärlek och det är inte för inte som jag får känslan av att det är segrarna som har skrivit historien, eller i det här fallet legenderna och myterna, där Asagudarna framställs betydligt mer positivt jämfört med Jotunheim.

Hela berättelsen är mycket tilltalande med välskrivna och utmejslade karaktärer samt ett världsbygge som är oklanderligt och gediget. Förutom vår hjältinna Vei och hennes inre resa som den främste av Jotuns förkämpar så är krigaren Dal en fascinerande karaktär där han går från blind lydnad till att allvarligt ifrågasätta sin starka gudstro. Porträttet av den knipsluge Loke är också fantastiskt och det bådar mycket gott för fortsättningen på serien.

Arbetet med andra och avslutande boken i serien är redan i full gång och Sara och Karl har redan lovat att den kommer att vara ännu mer fantastisk än den första vilket gör mig alldeles extatiskt. Någon gång under 2018 ser den dagens ljus och jag kan utan omsvep utnämna Vei – bok 1 till en av 2017 års bästa serier. Det enda minuset i protokollet är just det faktum att jag inte håller bok 2 i min hand och det är så underbart att se frukten av ett arbete fullt av kärlek och fantastisk fantasi.

Trackback-adress