2011 tog DC Collectibles kontakt med Ant Lucia på ett seriekonvent i Chicago där han presenterade sina bilder av hjältinnor ur DC:s katalog som pin-up-flickor från Andra världskriget. Hans design blev grunden för en serie variantomslag och statyetter från förlaget och 2015 även en alldeles egen digital serietidning – DC Comics Bombshells – som sedermera även kom ut i tryckt format. Marguerite Bennett (InSEXts, Animosity, Sleepy Hollow, Angela: Asgard’s Assassin, Josie and the Pussycats) författar serien där vi får möta ett helt nytt DC-univerum där hjältinnorna kom först utan att vara någon kopia av en manlig motsvarighet. De är hjältarna kort och gott. Det bästa exemplet på detta äger rum redan i första numret där Batwoman räddar den unge Bruce Wayne och hans familj från mordet som skulle skapa Batman. Förutom att Kate Kane bekämpar brott i Gotham City som Batwoman så är hon även med i Gotham Knights baseballteam och hennes namn har därför inget med fladdermöss att göra utan på hennes skicklighet med baseballträt. I DC Bombshells kontinuitet finns ingen Batman, där finns bara Batwoman.

Detta koncept tycker jag är alldeles briljant och i resten av serien får vi bland annat stifta bekantskap med Zatanna där hon (tillsammans med John Constantine som Zatanna tvingades förvandla till en kanin för att rädda hans liv) mer eller mindre hålls fången av The Joker’s Daughter i Berlins cabaretvärld; Kortni Duginova och Kara Starikov som uppfostrats som syskon och sedan blir en del av den sovjetiska propagandamaskinen som Supergirl och Stargirl samt Wonder Woman som väljer att aktivt ansluta sig till den amerikanska armén för att bekämpa nazisterna och samtidigt gör sig ovän med sin mor då hon (tillsammans med Mera, Aquawoman) väljer att frita flygaren Steve Trevor som dömts till döden för att ha orsakat skador på Themyscira i en flygräd.

Jag är väldigt svag för parallella världar och nya fräscha tag när det gäller både normer och mångfald men tyvärr blir DC Comics Bombshells aldrig något mer än ett underbart koncept och mycket av detta beror på en mycket rörig handling, för många karaktärer och tecknare samt en trögflytande och tung dialog fylld med alldeles för mycket sångnummer och icke översatt dialog.

Redan från början kan jag konstatera att alla karaktärer ser likadana ut och det ända som skiljer dem åt är deras hårfärg och kläder, speciellt Supergirl och Stargirl som inledningsvis är helt omöjliga att skilja åt. Allt utspelas 1940 men uppenbarligen är USA och Sovjetunionen redan i krig mot tyskarna fast det inte hände förrän 1941. Jag är också medveten om att alla inte kan rita lika snygga och autentiska krigsserier som Simon Coleby (The Royals: Masters of War, Dreaming Eagles) men uniformerna ser rent av moderna ut och i en scen dyker en militärambulans upp som ser ut som en modern van. Det är också lite skrämmande att förutom Batwoman så är det John Constantine som en talande kedjerökande kanin med slips som imponerar mest.

Jag ville verkligen gilla den här serien med varenda fiber i min kropp men när första volymen väl är slut fylls jag av besvikelse och känner mig som ett barn som inte fick några julklappar av tomten på julafton. Serien hade helt klart tjänat på ett lugnare tempo med färre tecknare och ett mer organiskt flöde för trots ett bra utgångsläge och glödande feministiskt patos så är inte DC Comics Bombshells en serie jag tänker fortsätta läsa. Då rekommenderar jag hellre Young Avengers av Kieron Gillen och Jamie McKelvie, Ms. Marvel av G. Willow Wilson, Bitch Planet av Kelly Sue DeConnick och framförallt Chelsea Cains Mockingbird som jag kommer att recensera inom kort.

Trackback-adress