Under sportlovet hann jag läsa tre olika serier – Southern Cross, DC Comics Bombshells och Mockingbird – alla av kvinnliga författare och där de två sistnämnda har ett starkt feministiskt patos medan Becky Cloonan och Andy Belangers Southern Cross från Image Comics är en blandning av sci-fi-skräck och mordmysterium, ungefär som Mordet på Orientexpressen möter Alien kryddad med 2001: A Space Odyssey.

Det enda jag tidigare läst av Becky Cloonan är första volymen av Gotham Academy (som inte var min tekopp) och hon är även författare till den nya pågående volymen av Punisher (tecknad av Steve Dillon som hastigt rycktes bort förra året). Southern Cross är en helt annan femma än Gotham Academy och utspelar sig i en framtid där människan börjat exploatera vårt solsystem i jakten på värdefulla och nödvändiga tillgångar. Vår huvudperson Alex Braith kliver på det gigantiska fraktskeppet Southern Cross som ska ta henne till Jupiters måne Titan där hon tänker hämta kvarlevorna efter sin mördade syster Amber men hon tänker också gå till botten med vem som bragte systern om livet.

Redan i inledningen står det klart att Alex är en rebell som går sina egna vägar med ett fängelsestraff i ryggen samt även ett förflutet i den undre världen medan systern är den ”duktiga” av dem som skaffade sig ett administrationsjobb hos företaget Zemi som har oljeriggar på Titan. Att Amber upptäckte något som kostade henne livet samt det faktum att Alex hyttkamrat Erin försvinner spårlöst är upptakten på ett spännande mordmysterium där Alex likt en framtida Miss Marple (förutom att hon har drogproblem, skuldkänslor gentemot sin syster och är allmänt ur balans) ställer obekväma frågor till besättningen, upptäcker att en tidigare passagerare begått självmord i hennes hytt samt att svaret på gåtan är långt mer invecklad och farlig än vad någon kunnat ana.

Southern Cross har ett mycket långsamt tempo i början men när väl händelserna kommer i rullning finns det inget som kan stoppa den. Alex är en mycket välgjord karaktär som jag fattar tycke för eftersom hon inte är Guds bästa barn, skeppets ödsliga korridorer gör att man är på helspänn och att besättningen är insyltad i något större går inte att ta miste på. Lee Loughridges sparsmakade färgpalett är mycket effektfull och jag gillar även Belangers enkla men uttrycksfulla stil som även har en skön känsla för framtida mode.

Snygg pin-up till serien av Rahzzah

Det enda som känns lite svårsmält är att Alex kan röra sig så obehindrat på skeppet och att kaptenen alltid tar sig tid att prata med henne fast han uppenbarligen har ett jobb att sköta. Mot slutet glider handlingen även in i ett mystiskt tillstånd likt hallucinationerna i 2001: A Space Odyssey men det gör bara fortsättningen ännu mer spännande och den avslutande cliffhangern gör att jag måste läsa volym två som kommer ut i maj 2017.

Trackback-adress