Empirikul, en interdimensionell armé, har lyckats förstöra nästan all magi på Jorden. Tillsammans med några av världens mäktigaste magiker lyckas Doctor Strange besegra dem men magin i världen kommer aldrig att bli den samma. Tillgången på magi är kraftigt begränsad och försvagad och det är upp till Magins mästare att bygga upp den igen och inte blir det lättare när flera av doktorns ärkefiender dyker upp med alla sina magiska krafter fullt intakta och som dessutom är ute efter att krossa honom en gång för alla.

I tredje volymen av Jason Aarons Doctor Strange (samlar #11-16) måste Magins mästare lära sig att inte gråta över spilld mjölk och skriva nya magiska böcker – en besvärjelse i taget om det är det som krävs. Med hjälp av ett baseballträ försett med förtrollad taggtråd, tuggummi som fryser allt, magiska äpplen och svärd klarar han det mesta men det är inte lätt att få tag i en taxi i New York City om du viftar med ett svärd och en Strange-Mobile är inte heller att tänka på med tanke på hur löjligt svårt det är att hitta en parkeringsplats i staden. När gamle påsbrallan Baron Mordo dyker upp för att göra livet surt för Magins mästare upptäcker Strange att det inte bara är baronen som är ute efter hämnd utan också Nightmare, djävulens dotter Satana, The Orb och slutligen storbossen själv: Dormammu.

Om Jason Aaron hade nöjt sig med att skildra Stephens jakt på ny magi och alla komiska förvecklingar som uppstår när han inte kan förlita sig på sina gamla tricks så hade den här volymen varit riktigt bra. Istället får vi en rörig soppa (där Chris Bachalo varken är i högform eller hinner teckna allt själv) där den ena efter den andra ondskefulla magikern försöker göra slut på Doctor Strange. Taffligt och oengagerat och ibland fullständigt ologiskt och frågan är varför Aaron stoppar in den sliskige stalkern Orb mitt i alltihop? I Aarons event Original Sin stal The Orb ett av The Watchers ögon som nu är en del av hans kropp och enda anledningen till att han är med är förmodligen att Aaron inte orkade leta reda på en av Stranges tidigare ärkefiender och därför bestämde sig för att ta en som han skapat själv.

Inledningen på serien är lika bra som första volymen där Chris Bachalo får ta en välbehövlig (fast ändå för kort med tanke på hur hafsigt han tecknar resten av volymen) paus och istället får vi njuta av Leonardo Romero (Hawkeye) och framförallt den 59-årige veteranen Kevin Nowlan, som faktiskt debuterade på Marvel Comics 1983 med Doctor Strange #57. Hans snygga penna, tusch och färgläggning har aldrig varit bättre och han står även för fyra utmärkta omslag. Om Marvel hade lite självbevarelsedrift så borde de byta ut Bachalo och låta Nowlan teckna i fortsättningen för hans alster ser jag gärna mer av. I inledningen verkar även Aaron vara på topp med bra dialog och känsla men resten av volymen är en utdragen pina, trots att Satana tänker döda Stephen med förgiftat bacon för att han ska bli hennes nya affischnamn i Helvetet eller att Master Pandemonium är hennes egen kock.

Det är uppenbart att Jason Aaron lägger krutet på sina egna serier hos Image Comics (Southern Bastards, The Goddamned) och med tanke på hur kvalitén dalar i Doctor Strange så undrar jag om hans kontrakt med Marvel snart går ut. Min förhoppning är i så fall att han avslutar med flaggan i topp istället för att skjuta skeppet i sank.

Trackback-adress