På 70-talet var berättelser på temat efter katastrofen minst lika populära som idag. Ett av de mer minnesvärda exemplen i serieform är Kamandi, DC och Jack Kirbys svar på det välförtjänt jättepopulära fenomenet Planet of the Apes. Initierade källor hävdar än idag att Kirby själv aldrig såg filmerna, något som emellanåt känns ganska svårt att tro under läsandet av serien. Men det är ett sidospår vi kan lämna därhän. 2017 firas hundraårsjubiléet av Kirbys födelse bland annat med att DC sätter Kamandi i strålkastarljuset med en serie om tolv nummer där en uppsjö namnkunniga skapare skriver och tecknar varsitt kapitel som avslutas med en cliff hanger det blir upp till nästa gäng att lösa. Andreas har berättat mer om bakgrunden till projektet i sin anmälan som du hittar här.

Merparten av materialet i Kamandi Challenge Special # 1 kommer härifrån.

Utöver stafettserien publicerar man även arkivmaterial av såväl väntat som mer förvånande slag. Kamandi Challenge Special # 1 består av ett nytryck av # 32, som presenterar ett lösryckt kapitel av serien plus första numret av från 1972, men också en del saker som aldrig publicerats tidigare.  Historien om ”The Last Boy on Earth” blev otippat Kirbys mest långlivade hos DC under 70-talet. Den fortsatte även efter att hans Magnum Opus ”Fourth World” (som berättades över löst sammanhängande titlarna Superman’s Pal Jimmy Olsen, New Gods, Mister Miracle och The Forever People) yxats i förtid av ett oförstående förlag. Ytterligare en historia för ett annat tillfälle.

När man läser Kamandis debutnummer är det lätt att förstå varför han kom att bli så populär. Serien har ett svåröverträffat driv och är berättad med ett patos man inte kan värja sig från. Även visuellt är Kirby i högform från ruta ett understödd av sin bäste tuschare Mike Royer.  Ett av Kirbys kännemärken var de panoramiska uppslag som lät detaljrika bilder verkligen komma till sin rätt. När man vänder blad första gången i Kamandi # 1 möter man just ett sådant. Här drämmer han till med den Frihetsgudinnechock Planet of the Apes sparade till finalen. De apokalyptiska infallen fullkomligt haglar när vi under resten av serien följer vår unge hjältes utforskande av världen där merparten av mänskligheten reducerats till grottstadiet och intelligenta djur tagit över ruljangsen. I ett favoritavsnitt träffar Kamandi på en apsekt som dyrkar Supermans kvarblivna mantel. Ett exempel så gott som något på när Kirby tillät sig att nafsa lite lätt i den hand som födde honom. Som kartan ovan visar hade han tänkt ut en hel värld för sin hjälte att upptäcka. Vid nummer 40 hade dock Kirby tröttnat på postapokalypsen och Kamandi togs över av Gene Conway (manus) och Chic Stone (bild), senare följda av Jack C. Harris (manus), Alfredo Alcala och Dick Ayers (bild). Det blev ytterligare 19 nummer innan nedskärningar gjorde Kamandis 70-talssaga all, och det mitt i en historia dessutom. Nu har man grävt fram nummer 60 som här publiceras rakt upp och ner utan färgläggning eller krusiduller. Lika bra är väl det, då man som så ofta annars när det gäller nytryck av serier från tiden då papperskvalitén var snäppet över dagstidningars inte verkar ha brytt sig om att tona ned de kraftiga färgerna. Det ger hela presentationen ett grällt uttryck som bilderna inte direkt tjänar på.

Alfredo Alcala och Dick Ayers.

Under sin kortlivade svit utökade Harris persongalleriet så den nye läsaren slängs rätt in i djupa delen av bassängen bland hundmotsvarigheter till Sherlock Holmes och Dr. Watson, utomjordingar med levande rymdskepp och dimensionsportaler som kanske är orsaken till den stora katastrof som ödelagt Kamandis värld. Som Kirbyfan är man van vid att det går i 180 när såväl personer som avancerade koncept introduceras, vilket gör att det säkerligen fungerar för de flesta. Av stort intresse är att det inbakat i den av Alcala tecknade tidningen även finns en Kirbyserie jag trots mitt idoga läsande av kringlitteratur aldrig hört talas om tidigare. Via den tidigare nämnda dimensionsportalen får vi stifta bekantskap med en alternativ version av Kamandi i en cross over med Joe Simon och Kirbys Sandman. De ger sig av till Nordpolen för att hjälpa den av sälmän kidnappade Jultomten. Bara en sådan sak. Nyhetsvärdet i det fyndet äreräddar vad jag tycker i övrigt är en småhafsig produkt.

Alternativa versioner, revideringar och hur nya generationer av skapare väljer att tolka vad som kommit tidigare har som bekant varit en betydande del av seriehistorien från 60-talet och framåt. Ska man kasta nätet ännu vidare kan principen egentligen appliceras på allt mänskligt berättande, men det ligger utanför den här textens omfång. I Kamandi Challenge # 1 tar hur som helst det första kapitlet fasta på just ett sådant sidospår i figurens publiceringshistoria. Närmare bestämt den serie publicerad på underetiketten Elseworlds skriven av Tom Veitch som kom 1993, Kamandi at Earth’s End. Även i ramberättelsen signerad Dan Didio, Keith Giffen och Scott Koblish möter vi en pojke som uppfostrats av cyborger i en artificiell miljö (Command D gissningsvis) vilken raseras och kastar ut honom i världen E.K. Didio och Giffen har de senaste åren gett sig på nytolkningar av andra Kirbyfigurer och det med varierat resultat. OMAC (2011 – 2012) var en del av The New 52 och även här tecknade Giffen i en stil som låg nära originalet. Man lyckades fånga en del av den vansinnigt uppslukande energi som gör Kirbys serier så njutbara trots de emellanåt tunna historierna och minst sagt märkliga replikskiftena som förekommer. Infinity Man  and The Forever People (2014 – 2015) visade dock med all önskvärd tydlighet att det ibland är just den höga halten av knas som får saker att fungera hos Kirby. Att anlägga ett allvarsfilter på hans högteknologiska blomsterbarn från New Genesis var inte rätt väg att gå.

Uppskattar man Kirbys teckningsstil kan ingen slå honom. Att som Giffen och Koblish lägga sig väldigt nära stilmässigt är i mitt tycke en hyllning som egentligen är ett misstag. I kapitel två (fint att man fångat upp just denna del av Kamandis upplägg) ”K is For Kill” av Dan Abnett och Dale Eaglesham får vi en annan variant av samma felslut. Visuellt går man en egen väg och vi får här en Kamandi mer åt det realistiska hållet om än med bibehållen vansinnesdynamik i siduppläggen. Vi kastas rätt in i en gladiatorstrid mellan vår hjälte och den muterade jättegorillan Tiny. Med undantag för den nya inledningen följer serien Kirbys första nummer från 1972 väldigt nära, vilket gör mig kluvet inställd. Alltsammans är snyggt gjort, men inget kan som sagt överträffa originalet och då är det bättre att slå sig lös och berätta egna historier i samma anda. Och jag är absolut inte främmande för andras tolkningar av Kamandi. Dave Gibbons och Ryan Sooks bidrag till Wednesday Comics samt inhoppet han gjorde i The Multiversity # 6 (Grant Morrison och Paulo Siqueira) visar att det går att ta ut svängarna en hel del och fortfarande åstadkomma något som tillfredsställer. Jag hoppas bara att framtida bidrag till Kamandi Challenge gör just det. Nu har man exempelvis tidernas mest gyllene tillfälle att äntligen utforska orangutangernas surfingcivilisation. Efter katastrofen är det i alla fall där ni kan söka upp mig!

Trackback-adress