Dylan är en 28-årig deprimerad universitetsstudent som beslutar sig för att ta sitt liv när han upptäcker att hans största kärlek, Kira, inte är kär i honom utan bara tycker synd om honom. Kira är tillsammans med Dylans rumskompis Mason men den senaste tiden har hon visat intresse för Dylan så fort Mason är frånvarande och när Dylan nu får reda på att hon gjort detta av medlidande så beslutar han sig för att hoppa från ett hustak. Precis när han tagit det ödesdigra sista steget ångrar han sig dock och mirakulöst nog överlever han fallet och landar helt oskadd på den snöiga marken. Den som räddade Dylan var dock ingen ängel utan en mardrömslik demon som vill ha betalt med ränta för att han räddade Dylans liv. Han måste döda en ondskefull människa varje månad eller så kommer demonen slutligen ta hans liv. Han måste döda…eller dödas!

Efter att ha läst första numret av Kill or Be Killed av Ed Brubaker, Sean Phillips och Elizabeth Breitweiser var jag helt extatisk. Öppningsscenen där Dylans inre monolog kommenterar vår sjuka samtid samtidigt som han brutalt mördar några gangsters är briljant och det var uppenbart att Brubaker och co:s dekonstruktion av vigilante-genren skulle bli något alldeles extra. Efter att ha läst de första fyra numren som bildar första samlingsvolymen håller jag fast vid det men jag kan också konstatera att Kill or Be Killed inte är lika bra som Fatale eller The Fade Out. De båda sistnämnda serierna är å andra sidan mästerverk så jämförelsen är orättvis men jag har vant mig vid att bara få det bästa från Brubaker och co.

Rent stilistiskt är Kill or Be Killed en fullträff med ett snötäckt New York, Phillips val att sätta en vit ram runt alla bildrutor, flera sidor där halva sidan består av text på vit bakgrund som en illustrerad roman samt Breitweisers underbara dystra färgskala. Om demonen är på riktigt eller bara ett hjärnspöke skapat av Dylan för att rättfärdiga sitt handlande köper jag också och seriens mycket grafiska våldsinslag passar väl in i genren. Det som jag däremot har svårt att smälta är att Dylan är en stereotyp cry baby som tycker alldeles för mycket synd om sig själv och att triangeldramat mellan Dylan, Kira och Mason känns som en såpa jag sett förut.

Jag väljer dock hellre att fria än fälla i det här fallet och det ska bli mycket spännande att se hur resten av serien yttrar sig. En av seriens höjdpunkter är när Dylan måste lära sig att bli en brottsbekämpare. Allt ifrån att hitta ett vapen, hitta och döda sitt första offer och alla dråpliga och realistiska situationer som uppstår. Hans ångest innan han får bekräftat att han verkligen dödat en ond människa eller när en prostituerad går loss på honom med sina knytnävar efter att han ”räddat” henne är bara några exempel. Dessutom väver Brubaker in en skön bakgrundshistoria med Dylans far som drömde om att jobba med reklam men där hans sidojobb att teckna extravagant porr istället blev hans dagliga levebröd och det som slutligen fick honom att ta sitt eget liv.

I nästa volym hoppas jag att Kira äntligen gör slut med Mason så att jag slipper såpamomentet och att Brubaker koncentrerar sig mer på själva vigilante-temat för där levererar serien storartat.

Trackback-adress