Året är 2016 och Erin Tieng går fortfarande upp lika tidigt som när hon delade ut tidningar för snart 30 år sedan. Skillnaden nu är att hon jobbar som journalist på samma tidning som hon en gång i tiden delade ut (fast den nu bara kommer ut fyra gånger i veckan), är 40 år gammal och ogift samt knaprar antidepressiva piller för att dämpa sin ångest. Hennes jobb och liv känns meningslöst, åtminstone om hon jämför med systern Missy som jobbar som helikopterpilot på sjukhuset och är förlovad med en läkare. Plötsligt befinner sig hennes yngre jag från 1988 tillsammans med hennes vänner Tiffany och Mac framför henne och hon frågar tårögt sitt yngre jag om hon också har ett mystiskt ärr på magen – ett ärr som 2016 års Erin inte har en aning om var hon har fått det ifrån.

En av de bästa pågående serierna från Image Comics just nu är tveklöst Paper Girls av Brian K. Vaughan och Cliff Chiang. Serien har hittills belönats med två Eisner Awards (Best New Series och Best Penciller) och en Harvey Award (Best New Series) och jag gav den förträffliga första volymen högsta betyg. Med en gåtfull handling med tidsresande som huvudingrediens och fyra ascoola tolvåriga tjejer i huvudrollen är serien en riktig höjdare men frågan är om succén fortsätter i andra volymen när våra Paper Girls hamnar i vårt 2016?

Svaret på detta är ett rungande Ja! Mötet mellan gamla och unga Erin bjuder på många överraskningar och starka känslor och tjejernas reaktion på små bilar, platt-TV:s och obegriplig vokabulär är träffsäker. Framtiden imponerar dock föga på tjejerna för 2016 års Erin är knappast lycklig, den stora gallerian är en ruin och Mac får dessutom veta något om sitt framtida liv som hon gärna hade sluppit. Den positiva Tiffany konstaterar dock att det i alla fall finns en framtid vilket ingen av dem trodde med tanke på vad tidningarna skrev 1988 om krig, sjukdomar och katastrofer.

Händelserna som drabbade lilla Stony Stream i första volymen verkar förfölja tjejerna och dessutom saknas deras vän KJ. Jakten på henne, uppdykandet av en klonkopia av Erin från framtiden, mikroskopiska trögdykare stora som Godzilla som löper amok i staden samt ett mystiskt meddelande om att inte lita på den andra Erin gör att man hela tiden sitter på nålar för man vet aldrig vad som väntar en på nästa sida.

Vaughan och Chiang är i fortsatt högform med utmärkt dialog, bra karaktärer och underbara illustrationer. Precis som i första volymen så kryddas berättelsen av det mystiska framtida språket som man inte behöver förstå, men ger extra utdelning om man gör (kolla in sidan The Dingelhopper för en nyckel). Även i andra volymen ställs frågan om man kan lita på vuxna men den här gången blir det extra känsligt eftersom det handlar om att välja mellan en äldre Erin eller en klonkopia från en mycket avlägsen framtid.

De Godzilla-stora mikroskopiska organismerna är kort och gott fripassagerare från framtiden som fått enorm storlek genom tidsresandet och en rolig twist på fjärilseffekten (liten sak kan få stora konsekvenser) och jag kan lätt konstatera att Paper Girls är den bästa serien om tidsresande som jag läst och då finns det ändå mycket som behöver förklaras i fortsättningen.

En rolig detalj, som närmast får profetiska proportioner när man betänker resultatet från förra veckans amerikanska presidentval och att serien kom ut innan dess, är två scener:  Mac och Tiffany cyklar förbi ett plakat med texten ”Hillary for president” och följande konversation utspelas: ”Mac, Look. We get a girl president! No, some lady is running. Doesn´t mean she´s gonna win”. Eller vad sägs om den framtida Grand Fathers kommentar om 2016: ”Must be right before this nation’s election. Poor bastards have no idea The Problems are about to begin”.

Paper Girls segertåg fortsätter med andra ord och det enda som stör mig är att jag inte vet när tredje volymen börjar. Hela serien rekommenderas varmt!!!

Trackback-adress