Den keltiska högtiden Samhain (numer känd som Halloween) är återigen ett faktum. Vi som gillar pumpalyktor, skräck och godsaker firar så det står härliga till. För den som är ute efter en skräckdos för att snabbt komma i stämning rekommenderar jag följande serier:
The Lost Boys # 1
Joel Schumachers film från 1987 har en särskild distinktion i min egen kanon som den första rulle behäftad med 15-årsgräns som jag lyckades se på biograf utan att ha åldern inne. Med sin historia om tonåriga vampyrjägare som till vardags driver en seriebutik åt sina inrökta hippieföräldrar träffade den helt rätt. Redan när de första tonerna av Echo and The Bunnymens cover på “People Are Strange” (ursprungligen inspelad av The Doors 1967) ljöd genom högtalarna kände jag att det här var en film som skulle hänga med mig länge. Jag har återvänt till Santa Carla och bröderna Frog åtskilliga gånger sedan dess och alltid med behållning. När Tim Seeley (manus) och Scott Godlewski (bild) nu tar sig an denna 80-talsklassiker blir det tydligt att filmen ligger även dem mycket varmt om hjärtat. Serien tar vid i princip där originalet slutade och det första numret introducerar oss effektivt till alla personer i dramat från den alltjämt tafatte Sam, hans hårdföre morfar och resten av gänget. Till och med hunden Nanook får en stund i rampljuset. Det är rappt berättat och med teckningar i Sean Murphyskolan som jag tror kommer tillfredsställa fans av originalet. Jag kommer i alla fall hänga med under resterande fem nummer. Se upp för åtskilliga alternativomslag med saxofonspelaren Tim Capello på!
Den första serieuppföljaren på Schumachers film, Lost Boys: Reign of Frogs av Hans Rodionoff och Joel Gomez från 2008, får för övrigt också en liten blinkning då exemplar av nummer ett ses i hyllorna på brödernas butik.
Moonshine # 1
Den hårdföra duo som gav oss konspirationsteoretiska kriminaleposet 100 Bullets är tillbaka med en serie som tar oss till förbudstidens USA. Lou Pirlo är en gangster som fått i uppdrag av sin boss, psykopaten Joe Masseria, att fixa ett exklusivt kontrakt med sprittillverkaren Hiram Holt i Appalacherna. Varorna är överlägsna det mesta någon av dem smakat och skulle ge ett rejält övertag på New Yorkmarknaden. Synd för Pirlo att familjen Holt producerat väldigt snygga döttrar och söner som verkar ha problem att hantera fullmånen.
Första numret ger definitiv mersmak, som första slurken av högprocentig bourbon, men det återstår förstås att se om Azzarello lyckas göra detta till något mer än ytterligare en våldsam machokavalkad som i grund och botten bygger på en ordvits. Inget egentligt fel i det då skräck och humor i serier fallit sig naturligt alltsedan ECs kacklande presentatörer. Risso fyrar hur som helst av på alla cylindrar med snygga bilder som badar i en passande sepiaton. Då de inte är blodröda.
För er som har lite mer tid:
Hellboy’s World
Samma år som Mike Mignola valt att avsluta sin mästerliga Hellboy in Hell med tionde numret och långköraren B.P.R.D. Hell on Earth närmar sig sista och 147:e numret under stigande spänning så dyker den första längre studien av Mignolas verk upp. Författaren Scott Bukatman är filmvetare och kulturteoretiker i grunden men också serieläsare sedan barnsben. Hans spretigt flödande och infallsrika text är en njutning att läsa och förhöjer min redan skyhöga uppskattning av vad Mignola åstadkommit med sin likaledes vildvuxna Hellboymytologi. Det här är dock inte en knappolog genomgång av turerna kring den, många andra har känt sig kallade att bena ut vad Sir Edward Grey gjorde på vilka datum etc, utan en text som släpper in alltfrån Walter Benjamin till bilderböcker och en uppsjö andra influenser som alla hjälper till att belysa Mignolas verk ur olika vinklar. Utöver det lyckas den också säga något om den specifika njutningen i att läsa just serier. Läs den och hugg sedan Hellboy and The B.P.R.D. 1954, Rise of the Black Flame eller någon av de andra serierna som Mignola nyligen startat med nye skrivarpartnern Chris Roberson!
