Som inbiten marvelit har jag under många år samlat på Marvel Essentials, det vill säga telefonkatalogstora svartvita utgåvor av gamla Marvel-klassiker på lövtunna papper, men eftersom förlaget slutat med utgivningen av dessa får jag ta fram stora plånboken och skaffa de dyrare, färgglada utgåvorna i serien Epic Collection. Att läsa dessa serier i färg och på bättre papper känns lyxigt och helt rätt och detsamma gäller Machine Man by Kirby & Dito: The Complete Collection från 1970-talet som nu äntligen ges ut i en samlad utgåva. Problemet är bara att det är falsk marknadsföring för samlingen innehåller ”bara” Machine Man #1-19 (1978-1981), The Incredible Hulk #235-237 samt Marvel Comics Presents #10 (1989) och inte Machine Mans ursprung från Jack Kirbys 2001: A Space Odyssey (1977).

När Jack Kirby återvände till Marvel tog han bland annat över både författandet och tecknandet av Captain America, skapade The Eternals (där de mäktiga Celestials gjorde sitt intåg i Marvels universum) samt startade den nya tidningen 2001: A Space Odyssey som byggde på koncept presenterade både i Arthur C. Clarkes roman och Stanley Kubricks film med samma namn. Serien varade i 10 nummer och i 2001: A Space Odyssey #8 introducerades en helt ny karaktär, androiden X-51, som är den sista överlevande i en serie robotar konstruerade åt den amerikanska armén av Dr. Abel Stack. Alla övriga 50 robotar blev galna när de fick självständigt medvetande, eftersom de saknade identitet, och förstördes men Dr. Abel lyckades rädda den sista, ge honom ett mänskligt ansikte och betraktade honom som sin egen son samt gav honom även ett mänskligt namn: Aaron Stack. X-51 får även en egen identitet av en av de mystiska monoliterna, som förekommer flitigt i serien, och Dr. Abel offrar sitt liv för att Aaron ska få sin frihet och han tar namnet Mister Machine.

Detta sker alltså i 2001: A Space Odyssey #8-10, som inte finns med i samlingen, och nästa gång X-51 dyker upp är i sin alldeles egna serie och under det nya namnet Machine Man. Större delen av Jack Kirbys nio nummer handlar om Machine Mans sökande efter sin egen identitet, flykt från den koleriske överste Kragg (som förlorat sitt ena öga och många män i kampen mot X-modellerna) och hans styrkor ur den amerikanska armén samt hur Machine Man lär känna psykiatrikern Peter Spaulding. När det gäller Machine Mans alla gizmos och gadgets är Kirby i högform med teleskopförlängda lemmar, eldkastare, hypnos och till och med teleportering. I en scen gör han till och med diamanter av kol så man kan lugnt säga att hans tillverkare tänkt på allt. När det gäller själva författandet så lämnar det dock mycket övrigt att önska. Extremt mycket text, inget mellanläge mellan ont och gott samt fånig dialog (överste Kragg är värst som en karikatyr på en fanatisk kommunistjägare med gott om ”Hogwash” och ”Even Steven” i sin vokabulär). Att läsa äldre serier kräver alltid att man tar på sig rätt ”glasögon” för ändamålet men i fallet med Kirbys Machine Man känns den daterad även med 1978 års ögon (Om jag jämför den med till exempel Moebius Det hermetiska garaget som kom ut vid samma tidpunkt så känns den som en gammal dinosaurie).

Kirby lämnade både Machine Man och Marvel för att istället jobba med TV-animation åt bland andra Hanna-Barbera men sagan om Machine Man fortsatte istället i The Incredible Hulk #235-237. Dessa nummer är författade av Roger Stern och tecknade av den legendariske Hulk-tecknaren Sal Buscema och var också min första kontakt med Machine Man eftersom de dök upp i Atlantics svenska utgivning av Hulk. Curtiss Jackson, som är en av ledarna i den skurkaktiga organisationen med det fantasilösa namnet The Corporation, dök upp redan i Machine Man #7 där han kidnappade Machine Mans vän Peter Spaulding för att komma åt androiden själv. Det misslyckades kapitalt och nu försöker Jackson slå två flugor i en smäll genom att, med en falsk Machine Man, kidnappa Hulks vän Trish Starr och njuta medan bägge dessa hjältar slår varandra till smulor.

Skillnaden mellan Stern och Kirby kunde inte vara mer påtaglig för här får historien och karaktärer både djup och nyanser och dessutom en nerv och glöd som fortfarande gör serien läsvärd nästan 40 år senare. Förutom Sterns lysande tolkning av Hulk ligger han även bakom en lång rad klassiska episoder med Captain America (hans run med John Byrne är fortfarande en höjdare), Avengers (den spännande följetongen Under Siege) och inte minst Amazing Spider-Man där väggkryparens möte med Juggernaut och skapandet av Hobgoblin dyker upp i mitt minne. Efter att Machine Man och Hulk gjort upp med den ondskefulle Curtiss Jackson (och dessutom förvandlat staden Central City till en grushög) får Machine Man ett totalt sammanbrott och tas om hand av militären.

Efter Hulk-episoden återuppstod Machine Man med #10 (1979) med Marv Wolfman och Tom DeFalco som författare och Steve Ditko som tecknare. En kraftigt försvagad Machine Man beslutar sig för att leva ett vanligt mänskligt liv som försäkringsagent samtidigt som han bekämpar allehanda B-skurkar som Binary Bug, Kublai Khan, Baron Brimstone och Madame Menace. Om jag tyckte att Kirby vacklade när det gällde själva berättandet så är det dock inget mot den här soppan som jag inte ens orkade läsa i sin helhet eftersom den är så dålig att den får mig att undra varför jag läser serier överhuvudtaget. Taffligt rent ut sagt. Jag har dessutom en bekännelse som jag måste få ur mitt system: jag har aldrig tyckt om Steve Ditko. Visst, han har skapat klassiska figurer som Spider-Man och Doctor Strange men hans senare alster lämnar mycket att önska och känns hafsigt och märkligt.

Summa summarum så är Machine Man by Kirby & Ditko en rätt fattig upplevelse, bortsett från Stern och Buscemas bidrag, eftersom vi saknar inledningen i 2001: A Space Odyssey samt den bittra sanningen att andra halvan av Machine Man inte ens är läsvärd. När det gäller Kirbys skapelse så får Machine Man mig mer intresserad av Kirbys mer originella skapelser som Fourth World, Kamandi, OMAC och The Demon från DC Comics och The Eternals från Marvel. Då och då dyker det upp guldklimpar ur Marvels omfattande bakkatalog som får en gammal marvelit som mig själv att dregla, men Machine Man by Kirby & Ditko tillhör definitivt inte den kategorin. Nu tänker jag istället utforska Howard the Duck och Man-Thing av Steve Gerber, och jag vet redan nu att jag inte kommer bli besviken.

Trackback-adress