Lobster Johnson och hans främste tecknare Tonči Zonjič återförenas efter en alltför lång tid av nästan total separation. Sedan Get the Lobster! kom ut under 2014 har Zonjic endast gjort omslagen till den trio tidningar som släppts med ojämna mellanrum. Nog för att dessa one shots tecknade av Troy Nixey, Kevin Nowlan, Toni Fejzula och Peter Snejbjerg hållit en hög klass, men att kalla Metal Monsters of Midtown ett kärt återseende blir ändå något av en underdrift. Manusförfattaren John Arcudi tar ett blad från en bok av Norvell Page. Merparten av likheterna med den senares The Spider-roman Satan’s Murder Machines slutar dock vid förekomsten av stora robotar. Eller?

Pages bok omtalas idag mestadels för att psykopaten som ligger bakom metallmonstren kallar sig The Iron Man och Richard Wentworth/The Spider stjäl vad som i själva verket är en av hans teknologiskt avancerad rustningar för att slå tillbaka. Det känns inte särskilt långsökt att en ung Stan Lee läst pulpmagasinet ifråga och sedan mer eller mindre medvetet återanvänt namn och rustningsdetaljer när Marvelfiguren med ett likartat namn skapades på 60-talet.

Arcudis historia går även den i dialog med Page, men slår nästan omedelbart in på ett annat spår. Följaktligen konstateras det att till skillnad från i Satan’s Murder Machines så finns det inga förare inuti robotarna. Svaret på hur de styrs är en stor del av det mysterium huvudpersonerna kämpar med att nysta upp. Nya bitar läggs till den alltmer omfattande mosaik som Mignola, Arcudi och ett par andra författare lagt bitar till sedan 1994. Utan att avslöja alltför mycket kan sägas att det upprättas kopplingar till såväl det korrupta jätteföretaget Zinco Davies som uråldrig mytologi med rötter i Hyperborea och bortom. Välbekant för de som följt serien ett tag, men förhoppningsvis också tillräckligt rafflande i egen rätt för att inspirera nytillkomna läsare. Jag tycker givetvis att det fungerar men är också fullt medveten om hur lätt man blir hemmablind och lämnar därav det slutgiltiga avgörandet i denna fråga till någon annan.

Ytterligare ett kärt återseende är figuren Cindy Tynan som efter erfarenheterna i Get the Lobster! nu sadlat om från tidnings- till radiojournalist. Inte får hon det lugnare genom den manövern vilket visas i scener där hon med livet som insats kyligt rapporterar mitt bland fallande byggnader, korseld och robotar som löper amok. Zonjičs designval vad gäller just robotarna är en stor del av behållningen. Istället för klassiska mördarrobotar får vi här runda och enkla former. Den hårdkokta pulpinramningen till trots så känns det som att de oförstörbara manickerna skulle passa minst lika bra i Oppfinnar-Jockes (Gyro Gearloose) garage som här. Om än i lite annan skala.

Ett mycket välkommet bidrag till The Lobsters kanon. Måtte Zonjič hålla uppe produktionstakten nu så det inte dröjer två år innan nästa serie. Rekommenderas med emfas!

Trackback-adress