I dag är det tio år sedan Abraham Slam och hans teammedlemmar anlände till den gudsförgätna gården efter att synbarligen offrat sitt liv för Spiral City. En tuff uppväxt i staden gjorde Abraham till den han är idag och han brukade drömma om ett lantligt liv som var lugnare och tystare och redan när han satte sin första fot på den lilla gården på landet så kändes det som att han hade kommit hem. Nu har han både tid och plats att andas ut och trots allt som hände och allt som de gick igenom för att komma dit så skulle han inte byta det mot allt i världen. Han har gjort sitt bästa för att detta ska bli deras nya hem och han är hjärtligt trött på det övriga teamets gnäll om att de är fast och inte kan återvända. Han vet att ingen av dem ville komma till gården men de gjorde ett val och nu är de här. Det är kanske inte det liv de önskade men det är det liv de har och de har det åtminstone tillsammans. De får aldrig glömma bort att trots sina offer så är de i varje fall i livet och att en av dem offrade sitt liv så att de skulle kunna få det här livet. De får aldrig glömma det och aldrig glömma honom: Black Hammer.

För några dagar sedan berättade jag att jag alltid blir besviken på författaren Jeff Lemire när han bara är halvbra eftersom han är briljant när han är som bäst. Det är därför som hans nya serie från Dark Horse Comics, tillsammans med tecknaren Dean Ormston, gör mig euforisk eftersom det är det bästa jag läst av honom och lätt en av årets bästa serier, alla kategorier. Det Lemire knappt lyckades med  i fem nummer av Plutona klarar han av med ett enda nummer som är så rikt på känslor och stämning så man kan ta på den. Vemod, saknad, längtan, frustration, allt finns där och mycket mer och det känns nästan som om man själv hade levt på gården i tio år med minnen om fornstora dagar.

Lemire och Ormston har skapat ett klassiskt Golden Age-team, som påminner om både Avengers och Justice League med ledaren Abraham Slam, den kosmiske äventyraren Colonel Weird och hans robot-sidekick Talky-Walky, den trädliknande utomjordingen Barbalien, ”America’s super-sweetheart” Golden Gail och den mystiska Madame Dragonfly. Alla har de förändrats och för flera av dem har livet på landet blivit en plåga. Abraham är en gammal man med smärtsam artrit, Colonel Weird har tappat förståndet och Gail har fångats i en nioårings kropp. Talky-Walky har jobbat i månader på en sond som kan ge dem kontakt med världen utanför, Barbalien saknar resten av världen och förmågan att kunna ge sig av och Gail sminkar sig som en vuxen, snattar cigaretter i affären och saknar sina bröst.

Teamet gör allt för att smälta in och har sparsam kontakt med den lilla staden i närheten. Att Abraham är den som trivs bäst med deras situation är lätt att förstå eftersom han är kär i Tammy som driver stadens lilla diner och kärleken är inte obesvarad. Dock är hennes exman stadens bufflige, misstänksamme och svartsjuke sheriff (som Abraham skulle kunna mosa med en axelryckning, men låter bli) vilket komplicerar förhållandet.

Dean Ormstons enkla men uttrycksfulla stil påminner en hel del om Lemires egen teckningsstil och tillsammans med den skicklige färgläggaren Dave Stewart bidrar han starkt till stämningen men även i minnena från förr där Dave använder en helt annan palett med starkare färger.

Black Hammer handlar om en familj av superhjältar som hålls samman av yttre omständigheter men som är som en tickande bomb där vad som helst kan hända. Varför de är där de är och varför de inte kan lämna gården återstår att se men jag är övertygad om att Lemire och Ormston inte kommer att göra mig besviken. Rekommenderas varmt!!!

Trackback-adress