Hawkeye och Hawkeye (Clint Barton och Kate Bishop) har samarbetssvårigheter. De tre deformerade barnen med dödliga superkrafter, som både Hydra och S.H.I.E.L.D. var ute efter, litade på att deras hjältar Team Hawkeye skulle skydda dem, men Clint och Kate lämnade slutligen över dem till S.H.I.E.L.D. eftersom de var för farliga. Nu vill Clint vända blad och gå vidare men Kate kan inte komma över att de svek barnen och bryter med sin partner. En bekymrad Clint beslutar sig för att rådfråga storebrodern Barney, som lever livets glada dagar på en egen söderhavsö som han köpt med brorsans stulna pengar. Barneys råd till Clint är enkelt: fixa problemet. Clint behöver Kate. Hon är hans ankare som alltid kommer att finnas där när han slutar fly från alla problem som han alltid gör. Det är också bråttom, för om Team Hawkeye inte återförenas kommer det innebära ödesdigra konsekvenser för framtiden.

Jeff Lemires sista arc med All-New Hawkeye är en riktigt bra historia som Marvel gjort sitt bästa för att röra till. Hela berättelsen består av elva nummer men numren i Hawkeye Vol. 6 heter inte All-New Hawkeye #6-11 utan All-New Hawkeye #1-6 vilket gör att vi har två nystartade volymer inom loppet av ett halvår, ett öde som också drabbat Howard the Duck och The Unbeatable Squirrle Girl. För mig är det inget problem men Marvels ovana att pumpa ut nya förstanummer blir här parodiskt och fjärmar istället för främjar lösnummerläsare. Det är ungefär lika logiskt som att man skulle dela upp en TV-serie i två säsong ett, något som TV-tittare definitivt inte skulle köpa, och varför tro att serieläsare skulle göra det motsatta? Så ja! Nog med gnäll och tillbaka till själva berättelsen för den är riktigt bra.

I femte volymen av Hawkeye fick vi två parallella berättelser som utspelades dels i nutid samt i Clints barndom. I den här volymen tar Lemire och Ramón Pérez detta koncept ett steg längre då första halvan av volymen utspelas i framtiden, andra halvan följer Kates uppväxt och så nutidshandlingen som kombinerar hela berättelsen. Det kan låta rörigt och förvirrande med det är det ingalunda för berättelserna vävs skickligt in i varandra och dessutom visar Pérez vilken skicklig tecknare han är med olika stilar för varje handling. Speciellt gillar jag historien om den unga Kate som han färglagt själv med underbara vattenfärger. Det är också här som Lemires skicklighet när det gäller att skildra barn med taskiga uppväxtförhållanden får fritt spelrum och det är en historia om förväntningar, svek och hopp som går från mörker till ljus.

Berättelsen som utspelas 30 år in i framtiden (20 år enligt All-New Hawkeye #1 men det är nog bara en miss) visar vad som kommer att hända om Team Hawkeye inte räddar de deformerade barnen (som är Inhumans, vilket knyter ihop berättelsen med Marvels övriga kontinuitet där Inhumans blir allt vanligare) från Hydra och S.H.I.E.L.D.. En äldre Kate tar med sig en ännu äldre Clint till Kina där barnen orsakat en katastrof som världssamfundet skyller på terroristen Mandarin. Det finns gott om skämt om höftledsproblem och vuxenblöjor samt att Clint är en paranoid tjurskalle som inte tänker sätta in Pym-implantat i öronen eftersom han är övertygad om att han kommer att bli en ny Ultron. Det slår gnistor mellan Team Hawkeyes underbara dialog och de får även hjälp av Kates tidigare pojkvän Noh-Varr (Marvel Boy) och America Chavez som nu är Captain America Chavez. Det är en klassisk ”What If?”-berättelse i gammal Marvel-anda och mycket underhållande i sig.

Hur allting slutar tänker jag inte avslöja men jag är mycket nöjd med Lemire och Pérez korta men läsvärda run och ser fram emot nästa Hawkeye #1 som är en del av Marvels nygamla giv Marvel NOW! som kickar igång efter att Civil War II avslutats. Den här gången står Kate Bishop i centrum och serien är skapad av Kelly Thompson (Captain Marvel & The Carol Corps, Jem and The Holograms, A-Force) och Leonardo Romero och den kommer definitivt hamna på min pull list.

Trackback-adress