Tre år har gott sedan dimensionauterna skingrades i världsalltet och Grant McKay försöker samla ihop resterna av sin forskning och förstånd på den avlägsna och gåtfulla platsen Godworld. Ständigt återkommande minnesluckor och demoner från hans uppväxt som format honom till den han är sätter ständiga käppar i hjulen för honom. Moderns notoriska otrohet som han lovade hålla hemligt, annars skulle ett monster komma och förstöra hans familj. Skuldkänslorna över faderns självmord när han inte kunde hålla detta löfte, hans brors svek och hans mors hat, allt detta har gjort Grant till en tickande bomb. När han äntligen befriat sig från allt detta finns det ingen återvändo: han ger sig iväg genom dimensionerna för att hitta sina barn och de andra i expeditionen och han tänker utkräva hämnd på Rebecca som utnyttjat honom hela tiden.

Efter en lysande första volym av Black Science och två, i mina ögon, misslyckade hoppades jag att Rick Remender skulle hitta handbromsen och bjuda på en mer djuplodad berättelse och det verkar som om han hört min vädjan. Hela fjärde volymen handlar uteslutande om seriens huvudperson Grant McKay och hans mardrömslika kamp för att hitta sig själv. De första tre numren (Black Science #17-19) är ett Grant Morrison-liknande spektakel där det är svårt att skilja mardröm från verklighet och påminner även en hel del om Heath Hudsons inre kamp i Remenders Fear Agent. Det är underbart att se när Grant äntligen reser sig som en fågel Fenix och lämnar allt gammalt bakom sig för att hitta de övriga med hjälp av deras dräkters inbyggda spårfunktioner.

Med hjälp av ett skepp och en massa vapen från en tidigare avliden alternativ upplaga av sig själv fortsätter sökandet och leder honom till en värld snarlik vår egen där Rebecca verkställt de planer hon hade med dimensionsportalen från första början: att hitta en värld där hennes tvillingbror fortfarande var vid liv. Grants ljuva hämnd på Rebecca är hård, skoningslös och diabolisk och hittills det bästa numret i hela serien och en perfekt avslutning på fjärde arcen av serien.

Fjärde volymen är långt ifrån perfekt men det är ändå glädjande att skutan är på rätt köl igen efter två stressade och gapiga volymer. Pulp- och science fiction-känslan är här återigen på topp och tecknaren Matteo Scalera är i högform, och Grant McKays näsa har heller aldrig varit längre och spetsigare. Äntligen har serien fått fokus och riktning och jag ser verkligen fram emot fortsättningen. Jag tror Remender har något mycket stort i kikaren och jag är så glad att jag lydde min magkänsla, trots att min hjärna försökte övertyga mig om att lägga ner serien. Skam den som ger sig!

Trackback-adress