I Battleworld samarbetade Singularity med kvinnorna i A-Force för att försvara paradisön Arcadia. Nu är Battleworld borta och Singularity försöker hitta sin plats i vår värld. Men hennes vänner minns henne inte och dessutom försöker en mycket kraftfull varelse kallad Antimatter förgöra henne. Singularity beslutar sig för att samla ihop A-Force igen men varken den samlade kraften hos Captain Marvel, She-Hulk, Medusa, Nico Minoru eller Dazzler visar sig vara en match för den envisa varelsen. Till slut lyckas rymdstationen Alpha Flights bästa vetenskapskvinna bygga en mackapär som kan vara lösningen men Singularity och Antimatter verkar existera i någon sorts symbios. Ska A-Force offra sin nyvunna vän för att stoppa varelsen eller har Singularity redan beslutat sig för att ta saken i egna händer?

A-Force var en av alla Secret Wars-titlar som jag hade mycket höga förhoppningar på, författad av G. Willow Wilson (Ms. Marvel) och Marguerite Bennett (DC Comics Bombshells, InSEXts, Red Sonja), tecknad av den förträfflige Jorge Molina och med ett helt galleri av Marvels bästa superhjältekvinnor i sin arsenal. Nu är Secret Wars över, den tidigare serieskribenten Kelly Thompson (Captain Marvel & The Carol Corps, Jem and The Holograms) har tagit över efter Bennett och hennes medförfattare G. Willow Wilson samt tecknaren Molina fortsätter att samarbeta i A-Forces första korta arc som ny pågående serie.

Inget är dock sig likt, inte bara det faktum att Battleworld och Arcadia är borta utan också glöden från seriens första volym, och den var redan då ganska ljummen. Serien tuggar på i en klassisk ”putting the team together”-berättelse som jag läst tusen gånger förut, full med missförstånd, tröttsam dialog, ologiska beslut och tröttsam upprepning. Antimatter stoppas och kommer tillbaka, den ena högteknologiska mackapären efter den andra prövas utan resultat och hur många gånger måste Nico berätta att hon bara kan använda en besvärjelse en gång? Det är nästan som att Nicos obligatoriska förklaring blir lika mycket ett trademark som hennes magiska krafter.

Övriga teamet blir mest karikatyrer på sig själva där She-Hulk och Medusa bråkar om vem som egentligen är ledare, Nico och Dazzler bägge två spelar rebeller och underdog och Captain Marvel tittar på med armarna i kors eftersom hon redan är ”Boss of Space”. Värst är Antimatter som blir en parodi på alla superskurkar man kan tänka sig med sina högtravande monologer och överlägsna självgodhet.

Det enda ljuset i mörkret är Molinas underbara bilder och så Singularity själv. Hennes naiva oskuldsfullhet och ascoola krafter är en frisk fläkt i Marvels universum och eftersom hon fortfarande är en ny karaktär med okänt ursprung stjäl hon hela showen. Till skillnad mot alla andra upprepningar så är det lika roligt varje gång hon bryter ”teleporteringsetiketten” när hon förflyttar teamet vart som helst utan att förvarna eller be om lov.

Hur som helst, A-force är en fruktansvärt opersonlig berättelse som hade kunnat vara fenomenal om författarna gått utanför standardmallen för superhjälteäventyr, något som Wilson visat sig vara en mästare på i Ms. Marvel. Förhoppningsvis hittar serien en egen röst i nästa arc när Kelly Thompson skriver manus själv och dessutom byter A-Force helt tecknarstil när Ben Caldwell (Prez) hoppar på tåget. Förutom att Nico och Dazzler byter klädstil så träffar teamet även på en Dazzler-Thor som precis som Singularity klarat sig helskinnad från Battleworld. Jag har redan tjuvläst A-Force #5 och jag kan bara säga att fortsättningen ser mycket, mycket lovande ut.

Trackback-adress