Kieron Gillen och Jamie McKelvie är två herrar som tillsammans skapat en del oförglömliga serier. Jag är ett stort fan av deras oemotståndliga run med Young Avengers och deras pågående serie The Wicked + The Divine fortsätter att slå mig med häpnad. Deras första samarbete, förutom seriestrippen Save Point till PlayStation Magazine UK 2003, var Phonogram som såg dagens ljus 2006. Den första volymen bestod av sex nummer och finns samlad i trade under namnet Phonogram: Rue Britannia. Andra volymen, Singles Club, avslutades 2010 och den tredje och sista volymen, The Immaterial Girl, såg äntligen dagens ljus 2015. Denna ”urban fantasy” där modern popmusik är magi och deras utövare kallas phonomancers har blivit en kultserie för många och eftersom jag verkligen gillar allt Gillen och McKelvie gör tillsammans så måste jag ge den en chans.

I Rue Britannia får vi följa phonomancern David Kohl som använder sig av genren Britpop för att utföra sin magi. Han får i uppdrag av en musikalisk gudinna att hitta sin skapare Britannia som varit död sedan många år. Sökandet efter henne blir en fråga om hans egen existens där hans minnen spelar honom spratt och han riskerar att förlora inte bara sina magiska krafter utan hela sin identitet. Det är lätt att se jakten på Britannia som en metafor för en genre som gick upp som en sol och ner som en pannkaka under 90-talet men Rue Britannia handlar lika mycket om varför man älskar och dyrkar en viss musikstil och när man inser att den har blivit en relik som man krampaktigt håller sig fast vid.

Fast jag är jämngammal med Kieron Gillen kunde inte våra världar varit mer olika. En engelsman och musikjournalist som drabbades av britpopen när den slog igenom med band som Blur, Pulp, Suede och Oasis medan mitt musikaliska uppvaknande kännetecknades av att jag upptäckte och frossade i klassisk musik. Mina jämnåriga vurmade för grunge, indie och svenska Kent medan jag hänfördes av Holst Planeterna och svulstigt romantik à la Tjajkovskij. Trots att Gillen i efterordet och i intervjuer framhärdar att man inte behöver gilla britpop för att läsa serien så svämmar den lika fullt över av allehanda referenser till genren som jag totalt missar eftersom jag inte har någon kunskap om dem. Dock kan jag hålla med om, och dela seriens ståndpunkt, att musik är det närmaste magi man kan komma.

Den obeskrivliga och mycket subjektiva känslan ett visst musikstycke kan ge och som kan få en att överleva en dag, utföra mirakler, våga göra det omöjliga, älska, hata eller gråta drabbar alla någon gång och som musiklärare njuter jag varje gång en låga tänds i en elevs ögon när de upptäcker musikens inneboende kraft.

Det är uppenbart hur mycket Gillen brinner för Phonogram för serierutorna bågnar av språkekvilibristiska krumbukter och tonen är allt annat än opretentiös. På senare år har han hittat ett bättre flyt i sitt berättande men det är ändå kul att se en författares utveckling och detsamma gäller McKelvies bilder. Här är hans stil lite kantig och har ännu inte hittat det strömlinjeformade flyt man kan se i Young Avengers och The Wicked + The Divine, men ansiktsuttrycken är redan fulländade. Det som drar ner betyget lite är att serien är svartvit, speciellt när man är van vid Matthew Wilsons mustiga färgpalett till Gillen och McKelvies övriga alster.

Persongalleriet är det dock inget fel på med den superdryge och självupptagne David Kohl i förgrunden, hans naiva kompis Kid-With-Knife samt den tuffa och superärliga phonomancern Emily Aster. Min favorit är Beth som fortfarande sörjer Manic Street Preachers försvunne, och nu dödförklarade, gitarrist och låtskrivare Richey Edwards. Hennes historia och hur hon finner frid är för mig höjdpunkten på hela volymen.

Jag rekommenderar Phonogram: Rue Britannia till alla som älskar britpop. Ni kommer få ert lystmäte, allt ifrån Kohls inre monolog, hur han hatar Kula Shaker, referenser till låttexter samt seriens alla snygga varianter på klassiska skivomslag (omslaget till traden är en variant på Pulps This Is Hardcore). Om man, som jag, diggar Gillen och McKelvie så är serien också ett måste, för även om den inte är fulländad som deras senare verk så är det ändå här allting började.

Trackback-adress