För det mesta består min seriediet av lösnummer eller olika samlingar av månatliga serier och därför missar jag många renodlade seriealbum, så kallade Original Graphic Novels. som helt dominerar vissa förlags utgivning, som till exempel Fantagraphics och First Second. I slutet på varje år brukar jag alltid granska olika listor på årets bästa serier, dels för att få inspiration men även för att upptäcka sånt jag missat, och det har gjort att jag nu har en hög med uppmärksammade seriealbum från 2015 som jag tänker beta av i lugn och ro.

Eftersom jag ser serier som en perfekt form av eskapism har jag undvikt alltför realistiska album, det är helt enkelt inte min tekopp, men det finns dock några undantag som bekräftar regeln. Här är listan över vad jag tänkt kolla upp: Virgil av Steve Orlando och J.D. Faith, Nimona av Noelle Stevenson, SuperMutant Magic Academy av Jillian Tamaki, Nanjing, The Burning City av Ethan Young, Two Brothers av Fábio Moon och Gabriel Bá, The Sculptor av Scott McCloud och The Divine av Asaf och Tomer Hanuka samt Boaz Lavie. Först ut är det postapokalyptiska albumet Black River av Josh Simmons.

Skräck och det surrealistiskt bisarra ligger Josh Simmons varmt om hjärtat i publikationer som House, Jessica Farm och The Furry Trap och i sitt senaste album från Fantagraphics ger han oss en fasansfull postapokalyptisk berättelse utan hjältar och utan hopp. Hans naivistiska men detaljerade stil skildrar här ett sällskap på sju kvinnor, en man och två hundar som är på en vandring utan slut i ett evigt vinterlandskap där varje dag är en kamp för att överleva.

Den postapokalyptiska genren ligger mig varmt om hjärta, vare sig det gäller fartfyllda biljakter och jakten på bensin i Mad Max-filmerna, zombies i The Walking Dead eller lite mer realistiskt som i Vägen av Cormac McCarthy, och trots förekomsten av olika fasor och faror så finns det ända ofta en känsla av, eller till och med, ett riktigt hopp om en bättre värld och tillvaro i slutet av tunneln. I Black River finns inget av detta. Inget. Visst söker sällskapet efter den mytomspunna staden Gattenburg, som lär ha rinnande vatten, elektricitet, växthus och boskap, men ju längre och mörkare resan blir desto mer inser de, och läsaren, att det bara är en saga.

Istället får vi iskall dödlig kyla, svält, mordiska psykopater, våldtäktsmän, självmord, galenskap, äckel, apati och uppgivenhet. Den enda källan till verklighetsflykt som existerar är alkohol, sex eller något sorts knark som finns i överflöd och bara vänder ut och in på hela huvudet. Vad som har försakat katastrofen vet vi inte men den dramatiska himlen skiftar hela tiden gestalt och får mig att tänka på berättelser om atomiska vintrar.

Jag vet inte om Simmons mål med Black River är att vi ska vara nöjda med vår värld som den är, döda genren, om han är en nihilistisk misantrop eller bara är ute efter att berätta en riktigt obehaglig och effektsökande berättelse men efter två genomläsningar framstår The Walking Dead som ett lyckopiller och jag känner mig bara smutsig, äcklig, håglös och deprimerad. Om du gillar genren så läs den, men förvänta dig inget ljus i tunneln.

Näst på tur av seriealbum från 2015 är Virgil och Nimona.

Trackback-adress