Simon Spurrier är en serieförfattare jag fick ögonen på efter att ha läst hans lysande miniserie Six-Gun Gorilla från 2013 där det som på ytan verkar vara en framtida steampunk-western med en talande gorilla med två revolvrar istället är en berättelse om en berättelse samt en hyllning till fantasin och okända serieskapare. Hans nya serie Cry Havoc, tillsammans med tecknaren Ryan Kelly (Lucifer, Saucer Country, Survivor’s Club), är till en början lika gåtfull som Six-Gun Gorilla och presenteras med orden: ”This is not the tale of a lesbian werewolf who goes to war – Except it kind of is.” Dessutom är denna thriller med övernaturliga inslag uppdelad på tre tidsplan och platser där tre olika färgläggare kryddat anrättningen på sitt eget lilla vis.

”The Beginning” är färglagd av Nick Filardi och utspelas i London. Här får vi möta violinisten och gatumusikanten Louise Canton med blåfärgat hår som hankar sig fram i stadens hipsterkvarter. Lous kärlek i livet, och totala motsats, är hennes flickvän som jobbar på London Zoo. Allt detta ändras dock dramatiskt när Lou attackeras i en gränd av en märklig hundliknande varelse. Efter att ha hämtat sig från chocken upptäcker hon att hennes sinnen förstärkts och hon upplever även efterverkningarna av nattliga eskapader som hon inte har något minne av.

”The Middle” är färglagd av Matt Wilson och utspelas i det krigshärjade Afghanistan. Lou är nu en av medlemmarna i en militär specialstyrka som under de ovetande amerikanska styrkornas beskydd jagar en tidigare medarbetare som nu är en fiende. Detta är Lous första uppdrag och hon gör det med övertygelsen om att hon ska bli fri från sin förbannelse, men först behöver teamet hjälp av hennes speciella krafter. Det visar sig nämligen att alla har olika övernaturliga förmågor och kan skifta form, allt ifrån islänningen Ottar som kan förvandla sig till ett gigantiskt vildsvin till Sri som är en malaysisk vampyr, en så kallad Penanggalan.

”The End” avslutningsvis är färglagd av Lee Loughridge och utspelas på ett ställe som fått namnet ”The Red Place”. En härjad Lou hålls fången av Lynn Odell, samma monster som hon skickades till Afghanistan för att oskadliggöra.

Färgskalan i respektive del går i tur och ordning från blå, till gul, och slutligen röd och gestaltar på ett effektfullt sätt Louises inre resa och förvandling. Det som till en början ger ett splittrat intryck blir en berättelse som tränger in under huden och stannar där. Den kräver dock ett par genomläsningar och kommer förmodligen ge mest utdelning i samlad form precis som Injection av Warren Ellis och Declan Shalvey från förra året. Det som lyfter serien är Spurriers kommentarer på slutet där han med glöd och noggrannhet redogör för all folklore som inspirerat Cry Havoc med mycket smaskiga detaljer och mer på lager, till exempel gör Sris tillstånd att hennes huvud, tillsammans med inälvorna, skiljs från kroppen och teamets ledare Adzse är en afrikansk vampyr som kan ta formen av eldflugor. Louise är inte heller någon varulv utan en Barghest, vilken är avsevärt mycket farligare och läskigare än sin mesiga kusin.

Cry Havoc är en mycket ambitiös serie med flera lager av läskighet under ytan. Ibland brister karaktärer ut i lite väl långa monologer men för det mesta är dialogen klanderfri och full av svart humor. Det finns fortfarande en del frågor som förmodligen kommer att besvaras på resans gång, som hur gatumusikanten Louise blev en övernaturlig soldat och jag kan knappt bärga mig innan jag får se övriga teamet i full blom. Rekommenderas!!!

Trackback-adress