2016 års första ”Shazam läser” bjuder på The Multiversity, Fröding-dikter tolkade av Malin Biller, Convergence, Through the Woods, fortsättningen på Sagor från kobrans tid, Planet of the Apes: Cataclysm och så hela Fear Agent.

Andreas

En serie som jag länge fluktat på, och vars två feta och lyxiga samlingsvolymer vid det här laget skaffat sig en ansenlig hög damm i bokhyllan, är Fear Agent av Rick Remender, Tony Moore och Jerome Opena. De första elva numren gavs ut av Image Comics, därefter tog Dark Horse Comics över och totalt blev det 32 nummer mellan åren 2005 och 2011. Fear Agent är Remender och Moores kärleksförklaring till klassiska sci fi-äventyr som levererades av EC Comics under 1950-talet, en mycket kreativ era som samlade några av de främsta inom genren, såsom Wally Wood, Al Williamson och Jack Davis.

Heath Hudson är en råbarkad, och lätt suicidal, suput. En frilansande utrotare av utomjordisk ohyra som färdas överallt i galaxen i sitt skruttiga rymdskepp som styrs av den artificiella intelligensen Annie, som har samma hjärnmönster som hans fru Charlotte. Innan han beslutade sig för att färdas ensam genom rymden var han en långtradarchaffis från Texas men detta ändrades över en natt när en utomjordisk ras invaderade jorden och dödade hans far och son. Mot alla odds lyckades en liten skara av Fear Agents överleva men det som blev vändpunkten var att Hudson färdades till utomjordingarnas hemplanet och ensam utförde ett folkmord. Hans far, son och bästa vänner är döda, frun Charlotte kan inte förlåta hans handling och inte han själv heller. Därav hans självdestruktivitet och ständiga drickande.

Hela berättelsen innehåller ett klassiskt sci fi-äventyrs alla ingredienser: Tidsresor, western, tentakler, robotar, svarta hål, kloner, maskhål, laserpistoler, levande amöbor och talande hjärnor. Det är nattsvart ångest, ascool och overklig action, skräck, skratt och gråt om vartannat och allt sker i ett rasande adrenalinstint tempo (dessutom lyckas Hudson peta ner Die Hard-filmernas John McClane från förstaplatsen när det gäller att överleva mycket stryk). Förutom Hudson själv får vi även följa hans komplicerade förhållande till två kvinnor i hans liv: Hustrun Charlotte, som också är Texas president, berättar inte att han fått en dotter efter sin självpåtagna exil samt forskaren Mara som är så förblindad av hat och hämnd att hon bokstavligen går över lik för att nå sitt mål.

Även om Remender och Moore är arkitekterna bakom denna asgrymma serie så är Jerome Opena dess största stjärna (Fear Agent blev Remenders inträdesbiljett till Marvel Comics och Opena följde också med som tecknare till deras gemensamma titel Uncanny X-Force) och serien innehåller också ett pärlband av småberättelser (Tales of The Fear Agent) om Hudsons tid som frilansande utrotare. Mycket är ganska tramsigt men en del är riktigt bra, speciellt bidragen av Francesco Francavilla, E.J. Su, Paul Renaud och Rafael Albuquerque.

Jag hoppades att Fear Agent skulle vara bra men den är till och med bättre än jag kunde föreställa mig och jag kan utan omsvep säga att detta är Remenders absolut bästa serie och även om den inte är fläckfri så har den en nerv, glöd och jävlar anamma som man inte ser allt för ofta. Dessutom var den före sin tid för pulp är hetare än någonsin och det dyker upp det ena sci fi-äventyret efter det andra, till och med Remender kopierar sig själv i den spretiga Black Science och det ska bli kul att se hur det går i hans nya titel Devolution, som också är inspirerad av 1950-talets EC Comics. Fear Agent har fått min redan omätliga aptit på serier att växa och nu kommer jag att gräva i EC Comics arkiv efter mer galen sci fi för jag kan inte få nog.

Anders

En serie vi på Shazam överöst med kärlek sedan den började ges ut är The Multiversity av Grant Morrison och diverse tecknare. Den har recenserats och figurerat i årskrönikor och andra sammanhang. Så efter att häromveckan ha läst om serien i form av The Multiversity Deluxe Edition HC nöjer jag mig med att konstatera hur mycket nytt man upptäcker varje gång samt att utgåvan tyvärr inte ger mycket i extramaterialväg som vi inte redan sett i Director’s Cut-versionerna. Så den som önskar sig en notapparat får göra den själv eller gräva runt på nätet.

Emily Carroll vann häromsistens en Ignatz Award som Outstanding Artist vilket gjorde att jag fick upp ögonen för denna talangfulla serieskapare och utnämnde skräcknovellen ”The Groom” till den bästa digitala serie jag läst 2015 i min årskrönika. Nu har jag även tagit mig an Through the Woods, boken som samlar Carrolls prisbelönta gotiska historier. Med fantastiskt fina och expressiva bilder frammanar hon kusliga berättelser som emellanåt väcker ett sådant obehag med sina lugubra avslutningar att man får ta en paus i läsningen för att kunna fortsätta. Då det inte föreligger några ansatser till dekonstruktion eller modernisering av materialet vore det lätt att kalla det här gammaldags. Men stilen och tonen ger detta en fräschör (trots de unkna dofter av gömda lik, hemsökta grottor och döda ting sidorna fylls med) som gör det lätt att förstå lovprisandet och varför Carroll är en skapare att fortsätta följa.

The Planet of the Apes är nog den enda franchise som jag fortfarande tar mig an i princip förbehållslöst och med stigande entusiasm. De senaste två delarna av filmserien demonstrerade med all önskvärd tydlighet hur man bäst går tillväga när man startar om något som kontinuerligt fascinerat nya generationer sedan starten 1968. 2011 hamnade tidningsrättigheterna hos BOOM! Studios (se Rikards många recensioner här) som förvaltat arvet väl när man tagit ut svängarna rejält genom historier förlagda 500 år innan originalfilmernas kontinuitet, men också gett oss riktigt bra berättelser med kända figurer som Cornelius, Zira och Dr. Zaius. PotA: Cataclysm som jag nu läst hör till den senare kategorin och utspelar sig mestadels åtta år innan det blev tydligt att landningsprocedurer ej inkluderades i ANSA-astronauternas utbildning och rymdskepp innehållandes talande människor började falla från skyarna med skrämmande regelbundenhet. Manusförfattarna Corinna Bechko och Gabriel Hardman håller sig nära det som etableras i den brutala andra filmen Beneath the Planet of the Apes och ger oss en berättelse fylld av undergångsstämning, politiska intriger och död. Vad som hållit mig kvar som lojal apfantast i nu mer än trettio år summeras i det misantropiska credo George Taylor (Charlton Heston) uttrycker i första filmen: ”I’m a seeker too. But my dreams aren’t like yours. I can’t help thinking that somewhere in the universe there has to be something better than man. Has to be,”. Det svar han får under loppet av filmerna cementerade min kärlek och gör att den hårda ton som präglar Bechkos och Hardmans serie passar mig perfekt. Damian Couceiros teckningar håller precis rätt balans mellan cartoony och fotorealism vilket ytterligare förhöjer kvalitén.

De senaste åren har jag alltmer tröttnat på tendensen att man alltid måste in och ge bakgrunder eller visa händelser som kanske var bäst som enskilda repliker. Behöver jag verkligen veta vad Yak Face tog sig för innan eller efter han valde att partaja i Jabbas palats? Eller precis hur det gick till när Abe Sapien fick stryk av Ogopogo? Även om det beredvilligt ska erkännas att just den historien var exceptionellt väl tecknad av Kevin Nowlan. Och när det oundvikliga kommer och vi får se Han Solo vinna The Kessel Run på märkliga 12 parsecs i någon framtida film, blir det då så coolt som bilden vi burit med oss? Alla dessa dubier är dock som bortblåsta när jag sitter och myser loss åt att Lucius, den rebelliske unge chimpans som får rådet ”Don’t trust anyone over 30!” av Taylor i första filmen, dyker upp som liten pilt. Eller att den coole Dr. Milo, som går ett så oblitt öde till mötes i Escape From the Planet of the Apes, får en fantastisk stund i rampljuset mot slutet av serien. Däremellan får vi åtskilligt som göra detta till essentiell läsning.

Johan

DC Comics förra stora crossover-event Convergence lät på pappret som något som skulle passa mig ypperligt. En crossover som skulle placera i princip alla karaktärer från DC:s långa historia i det nya New 52 multiversumet. Jag har ju en förkärlek till DC:s lite mer okända karaktärer och Convergence lovade gott på den fronten… i alla fall på pappret som sagt. För nu när jag läst den inbundna utgåvan av crossoverns huvudserie så blir en sak plågsamt uppenbar. Nämligen att någon samvetsmedveten redaktör på DC Comics borde ha dragit i handbromsen under planeringsstadiet, eller i alla fall hållit författaren Jeff King i riktigt korta tyglar. För storyn här är långt ifrån bra, ger bara ett rejält förvirrat intryck. Ett av få förmildrande inslag i serien är Kings hantering av Earth-2:s version av Dick Grayson som faktiskt känns intressant. I övrigt så skulle jag rekommendera er kära läsare att läsa något annat.

Rikard

Jag har långsamt börjat beta av de många svenska serier eller till svenska översatta serier som jag inte blivit färdig att läsa tidigare. Trevligast var en av mina svenska seriefavoriters, Malin Biller, version av ett antal av Gustaf Frödings dikter, I varje droppe är en ädelsten. Jag har aldrig läst Fröding tidigare men det är en trevlig bekantskap. Det är svårt att inte fångas av hans blandning av roliga värmländska bönder och djupaste existentiella ångest. Biller är suverän på att skildra båda delarna och anpassar teckningsstilen därefter med sin glada komiska stil på vissa och dyster tuschsvärta på andra. Några träffar hårdare än andra som Landsvägsmaja som tvingats begrava sitt gissningsvis oäkta barn på en äng och blivit tokig eller En ghasel ur vilken en av fraserna gett namn åt albumet. Det finns fler som känns och då är det skönt att det bryts av med en komisk pärla som Dumt fôlk. Rekommenderas å det varmaste.

Ett översatt album som blivit liggande är Enrique Fernandez Sagor från kobrans tid 2. Revolution. I fortsättningen på det inte så lite Tusen och en natt-doftande äventyret samlar sig tjuven Irvi och lille Maluuk för att störta tyrannen Kobra. Kobra luras att involvera sig i en teater som ska handla om honom men vars egentliga syfte är ett helt annat. Jag var väldigt förtjust i första delen, från det fantastiska omslaget till det lika fantastiska innehållet. Teckningarna som är en stor behållning är lika bra här och stundtals flödar pastellfärgerna närmast över. Det saknas inte dramatik i handlingen här heller så även om jag inte blir lika begeistrad som av första, nyhetens behag gissar jag, så är det en värdig andra del och min klara favorit av Ordbilders översatta serier. Kolla gärna in övriga serier av Enrique Fernandez.

Trackback-adress