Gamla Mrs. Taylor bjuder den nyinflyttade Diane på kaffe och nygräddad paj, inte bara som en artighetsgest utan för att det är dags att de pratar om Huck. Den store tyste mannen som jobbar på bensinstationen är kanske inte den vassaste kniven i lådan men han utstrålar någon sorts vishet och den lilla stadens invånare föredrar att kalla honom ”speciell”. Mrs. Taylor vet att Diane precis flyttat in men det är viktigt att hon får reda på att det inte var något konstigt med att Huck letade upp Dianes guldhalsband som hade försvunnit i soporna. Att hitta saker är hans specialitet och om något försvinner kan man lita på att det dyker upp igen morgonen efter. Han är stark också och verkar aldrig bli trött. Mrs. Taylor såg honom en gång dra upp en lastbil ur floden och han sprang hela vägen till Kalifornien för att leverera ett julkort. Hur detta är möjligt är inget som staden spekulerar i. Allt de vet är att Huck lämnades i en korg utanför barnhemmet med en lapp som bad att de skulle älska honom och att de uppfostrade honom till att göra en god gärning varje dag och det är precis så han lever sitt liv. Staden har blivit välsignad med en hemlighet och det är viktigt att det förblir så.

När Mark Millar lanserade sin nya serie Huck på förra årets andra Image Expo beskrev han den som ”Captain America möter Forrest Gump” men den liknar mer en Superman-berättelse där Clark aldrig lämnade Smallville utan stannade kvar för att utföra goda gärningar som att rycka upp en stubbe som bondens traktor inte ens rår på, ta ut hela stadens sopor eller rädda fiskare som hamnat i sjönöd. Han är en barmhärtig samarit och har ingen önskan om att bli rik och berömd utan gillar bara att göra människor lyckliga. Serien tecknas mycket snyggt av Rafael Albuquerque med sparsam dialog vilket ger Albuquerque gott om utrymme att berätta en hjärtevarm berättelse med sköna härliga bilder och i ett lugnt tempo. Dave McCaigs färgläggning får serien att bada i ett underbart ljus och det vilar nästan en aura av godhet runt Huck.

Att det här är en historia av Mark Millar är nästan omöjligt att lista ut för den är så långt ifrån cynism, övervåld, effektsökeri och ytlighet som man kan finna i bland annat Kick-Ass, MPH och Chrononauts och som gjort att elaka tungor gett honom öknamnet ”The Michael Bay of Comics”. Istället får vi, precis som Millar utlovade, en tvättäkta feel good-serie som känns genuint ärlig och äkta, där man lugnt kan sjunka ner i soffan utan att behöva oroa sig för att det lurar överraskningar bakom nästa sida som totalt stjälper hela lasset.

Första numret av serien bjöd inte på så mycket när det gällde handling utan läses ut i en blinkning men den är så rik på känslor och stämning tack vare det lugna tempot och Albuquerques fantastiska bilder. Det som händer är att Huck råkar se en nyhetssändning när han håller på att planera kommande veckas goda gärningar och får då se att terroristgruppen Boko Haram kidnappat över 200 skolflickor i Nigeria. När sedan flickorna mirakulöst räddas och säger att de lovade att inte berätta hur det gick till lägger Diane ihop två och två och beslutar sig för att gå till pressen.

Andra numret börjar med att den bedrövade Huck till en början gömmer sig i huset och vänliga grannar försöker skydda honom mot anstormningen men Huck kan helt enkelt inte stå i mot. När han ser en kvinna som gråter utanför fönstret med en bild i handen måste han hjälpa henne och hans tidigare lista över goda gärningar förvandlas istället till en ny: Att hitta en make som försvann för fem år sedan, en dotter som saknas och som föräldrarna befarar hamnat i drogträsket, en bror som kidnappats i Afghanistan och en hund som försvunnit. Han ber alla att lugnt vänta kvar medan han sätter i gång och meddelar att hans grannar finns i huset och bjuder på kaffe.

Huck #2 ger också några pusselbitar till Hucks ursprung för vi transporteras till Sibirien år 1981 där en rödhårig kvinna i sjukhuskläder och fotboja huttrar i snön omgiven av sovjetiska soldater med skjutvapen redo. Precis som Huck har hon en mystisk förmåga som gör att hon kan spåra saker på långt håll och hon dyker även upp i Vermont i nutid, fast då under täckmantel som fiolläraren Mrs. Jones. Vem denna kvinna är, vad professor Orlov har med saken att göra och vad personen på sista sidans cliffhanger betyder för Huck får vi veta i fortsättningen och själv är jag mycket glad över att jag beslutade mig för att följa den här serien. Rekommenderas!!!

Trackback-adress