Landfall är galaxens största planet och runt den svävar dess enda måne Wreath. Om dessa två världar någonsin kommit överens är höljt i dunkel. Kriget mellan dem rasade först mellan invånarna men allteftersom tiden gick utlokaliserades kriget till alla andra planeter i galaxen eftersom Landfall och Wreath insåg att ingen av dem skulle vinna på att den andra världen förintades. Alla andra planeter tvingades välja sida – Landfall eller Wreath – och några få hade dåligt samvete för att deras inbördes strider utkämpades på främmande världar, men de flesta brydde sig inte nämnvärt. På en av dessa fjärran planeter föds en väldigt speciell flicka, Hazel. Hon är dotter till Marko, pacifistisk vegetarian från Wreath, och Alana, bokälskare från Landfall. Kriget är orsaken till att båda föräldrarna befinner sig på Cleave: Marko är krigsfånge och Alana är en tidigare soldat som omplacerats som fångvaktare åt honom och nu är denna nyblivna familj på flykt. Deras förhållande och det faktum att de fått en avkomma ses inte med blida ögon av de stridande parterna som var för sig tar upp jakten. Landfall skickar den dekorerade krigshjälten Prince Robot IV, som lider av PTSD och hellre skulle vilja vara hemma med sin gravida fru, och Wreath kontrakterar två frilansande prisjägare, The Will (och hans sidekick som är en katt och en livs levande lögndetektor) och The Stalk (hälften kvinna, hälften spindel). Desperata försöker Marko, Alana och deras nyfödda dotter klara livhanken på den ogästvänliga planeten samtidigt som jägarna är dem hack i hälarna.

Vaughan och Staples in action

Så är det då äntligen dags för mig att sätta tänderna i en av de mest hyllade och haussade serierna på senare år: Saga av Brian K. Vaughan och Fiona Staples. Jag har sedan tidigare skummat igenom de tre första volymerna men av någon konstig anledning inte kommit mig för att recensera den – dels för att jag väntade på att någon annan på Shazam skulle göra det men också för att jag hade svårt att smälta att den närmast oreserverat höjdes till skyarna över hela världen. Nu är det dock dags för en rejäl djupdykning och vi börjar följaktligen med volym ett som samlar Saga #1-6 från 2012.

För det första gillar jag verkligen Brian K. Vaughan. Hans Runaways är briljant och det samma gäller The Private Eye och jag har även påbörjat Y: The Last Man och Ex Machina som jag tänkt avsluta någon gång i framtiden. Han är en mästare på bra dialog och karaktärer som man faller för samt känner igen sig i och detta finns det gott om i Saga. Redan från början lägger Vaughan ribban där vi får bevittna Hazels födelse och en efterföljande fight som familjen mirakulöst överlever. Vad som händer efter det är en oemotståndlig blandning av fantasy och science fiction där mycket påminner om det liv vi lever i dag. Förtrollade skogar och magi möter rymdskepp, laserpistoler och utomjordingar som äter flingor, går på toaletten, läser böcker och använder appar. Marko är en politiskt korrekt hipster och Alana en jordnära kvinna med mycket skinn på näsan vars favoritroman är en Harlequin-liknande bok skriven av ”universums smartaste man”.

Världsbygget och persongalleriet är som taget ur en gemensam feberdröm från en sci fi-nörd respektive fantasy-nörd med kungliga robotkrigare med TV-skärmar som huvuden, Hazels första barnvakt Izabel som är ett rött spöke som saknar ben, en prisjägare med spindelögon och spindelben, en skog där det växer rymdskepp av trä och Lying Cat, min absoluta favorit. Det är helt galet och bisarrt och jag älskar det. Serien har vissa skavanker som det inte går att bortse från, som att familjen klarar sig närmast oskadda vid en våldsam skottväxling medan alla andra dör, att Marko läker när han ligger i snö och att galaxen lägger ner hela sin själ i att ta till fånga eller oskadliggöra en till synes obetydlig familj, men det är mest skönhetsfläckar och påverkar inte själva händelseförloppet eller berättelsen så det stör.

Förutom Fiona Staples underbara illustrationer av figurer, miljöer och seriens fantastiska omslag är greppet med en framtida Hazel som berättarröst lysande (särskilt de tillfällen när hon råkar sväva ut och avslöjar lite för mycket av den kommande handlingen vilket bara gör berättelsen ännu mer spännande). Dessutom innehåller första volymen ett synnerligen vidrigt besök på bordellplaneten Sextillion där The Will bekänner färg och så har vi det faktum att han fortfarande är förälskad i The Stalk fast hon har krossat hans hjärta.

Det var trots allt nästan fyra år sedan jag läste första volymen och det kändes nästan som om det var en ny serie jag läste. Den fantastiska sagan har bara börjat och i nästa volym får vi följa med till planeten Quiteus där författaren D. Oswald Heist bor, stifta närmare bekantskap med Alanas svärföräldrar samt konstatera att Prince Robot IV verkligen skitit i det blå skåpet.

Trackback-adress