När jag först hörde nyheten om att Frank Miller (med uppbackning av manusförfattaren Brian Azzarello, tecknaren Andy Kubert, gamle tuschmästaren Klaus Janson ocxh färgläggaren Brad Anderson) skulle göra ytterligare en uppföljare till sin monumentala 80-talsklassiker The Dark Knight Returns ställde jag mig  i likhet med många andra frågan ”Varför?”. Det finns givetvis ett mycket enkelt svar: pengar. Millers bokslut över Batman är ett portalverk av samma magnitud som Watchmen och nämns i så många olika listor över viktiga serier att många tror att det är det enda med hjälten man behöver läsa. I olika mer eller mindre lyxiga utgåvor och ständigt nya kringprodukter (min favorit är den gigantiska golvmatta som jag noterade att Paul Levitz hade uppsatt på VÄGGEN i sitt kontor på DC när jag besökte stället 2008) är DK lite av ett eget undervarumärke som säljer stadigt. Den mer komplicerade frågan är förstås, vad mer tycker Miller att han har att säga om Batman? Som en evig motpol så kämpade Alan Moore in i det sista för att Before Watchmen inte skulle bli av just för att han berättat precis den historia han avsett när serien skapades i samarbete med Dave Gibbons 1986/87. Mig veterligen enda gången Moore lagt något till verket var ett par texter i Watchmen Sourcebook, ett supplement till DC Heroes RPG som gavs ut i princip simultant med serien. Marknadskrafterna vann dock och till allmänt klirr i kassan och DCs förnöjelse blev det ändå en bunt prequelserier 2012. Min stora invändning mot detta tillvägagångssätt var, och är alltjämt, att man löper stor risk att devalvera ett starkt verk genom att lägga till och dra ifrån alltför mycket. Visst står boken kvar där i hyllan trots exempelvis kassa filmatiseringar, som Stephen King med goda anledningar påpekat, men det finns ändå något som gör att folk borde låta vissa saker vara ifred ibland. Till saken hör förstås att Miller redan varit och petat på sin klassiker en gång tidigare med DK2: The Dark Knight Strikes Again som gavs ut i tre nummer mellan november 2001 och juli 2002. För de allra flesta var den serien en sådan monumental besvikelse att den numer omges av kollektiv glömska. Något upphovsmannen själv bidrar till nu när DKIII: The Master Race uttryckligen bygger direkt vidare på den första serien, även om vissa element från uppföljaren dyker upp.

Första sidan utan dialog och färgläggning.

Den anslående skillnaden mellan DK2 och DKIII ligger givetvis i att detta är ett samarbete mellan fem stilsäkra skapare och inte den sedvanliga Millershowen. Visst saknar man Lynn Varleys expressionistiskt galna färgläggning stundtals under läsningen, men mestadels känns detta som ett lyft från vad vi fick i DK2. Där föreföll det som att Millers bilder träffats av en muterad variant av den överstiliseringsstråle som Joakim Lindegren har med i en tidig serie med Kapten Stofil. Karaktärer gick från personer till groteskt överdrivna ikoner med sina överdimensionerade sneakers och signalfärger. DKIII är en betydligt mer slickad och strömlinjeformad produkt tack vare Kuberts inblandning. Som alltmer cynisk DC-läsare får jag känslan att man med denna nya serie mer vill bana väg för Batman v Superman: Dawn of Justice, som av allt att döma lånar friskt från Millers verk, genom att återetablera The Dark Knight i det allmänna medvetandet.

Miller verkar vara ute i ungefär samma ärende som på 80-talet med hård media- och samtidskritik på ett manér hans läsare kommer känna igen. Ytterligare här och nu-markörer spårar jag till Azzarello, främst då den inledande dialogen i form av korthuggna sms som känns igen från språkbruket i densammes Spaceman. Den löper parallellt med en scen som återger hur en tonårig afroamerikan flyr från representanter från Gothams poliskår. Precis innan de ska skjuta den obeväpnade ynglingen i ryggen dyker dock Batman ned och avväpnar poliserna. Filmsekvenser som visar detta sprids med sedvanlig internetsnabbhet och reaktionerna blir ungefär de väntade.

Med van och säker hand introduceras vi sedan till de övriga aktörerna i dramat: Commissioner Yindel, The Atom, Wonder Woman och Lara, dotter till Wonder Woman och Superman. Den senare visar sig för övrigt ha blivit så less på allting att han sitter infrusen på sin tron i Fortress of Solitude. Innan tidningen är slut trakteras vi även till en mycket brutal scen med Batman och en mängd poliser som leder fram till en del avslöjanden om hjälten. Roligast är att se de små markörer, som de fyrkantiga knapparna på Yindels rock, som Kubert hämtat direkt från Miller för den visuella kontinuitetens skull.

Det tar dock inte slut där då man mitt i tidningen fäst den lilla serietidning ni ser till vänster. Omslaget med en minst sagt avslöjande bild av Superman (man har dock limmat fast tidningen så att de mer kontroversiella delarna inte syns) ledde till en del förhandssnack om att Miller helt och hållet tappat koncepten. En av de få som försvarade omslaget var Kurt Busiek, som menade att Miller vet precis vad han vill åstadkomma: en råare Superman mer i linje med de tidigaste superhjältarna och Kirbys grovhuggna stil. Inuti denna minitidning tuschar Janson med gott resultat. Det är intressant att se hur bilderna av The Atom får en långt mer polerad finish än de Millerserier vi sett på senare år. I övrigt hinner dock inte mycket hända på de 16 sidorna än att Lara gör klart att invånarna i Kandor tröttnat på sin mikroskopiska tillvaro.

Som förstanummer betraktat är detta något av en besvikelse. Det skakar helt enkelt inte om så som det brukat göra nära Miller tagit sig an Batman tidigare. Eller för den delen Azzarello som i sällskap av Eduardo Rizzo tidigare gett oss föredömligt hårdkokta historier i exempelvis Batman: Broken City. Såväl ståndpunkter som enskilda händelser har vi med få undantag sett förut och då gjorda med större engagemang och kraft från upphovsmännen. Kanske hinner man skärpa till sig under de nummer som återstår och göra något som känns kul eller till och med relevant för utvecklingen av denna så grundligt genomtröskade figur? Man kan alltid hoppas. Men så här långt är det största med serien det faktum att det är första gången jag sett Bill Finger få kredd som skapare av Batman. Äntligen!

Ett av de femtioleva alternativomslagen signerat Gabriel Dell’Otto.

Trackback-adress