Det är den 1:e november 1988 och tolvåriga Erin går upp okristligt tidigt för att leverera morgontidningar i en sömnig förort till Cleveland, Ohio. Hon stöter på en trio otrevliga tonårspojkar i Halloweenutstyrsel men räddas av tre andra tidningstjejer däribland Mac, den första ”paper boy” i området som inte var en kille, och Erin, som är ny i tidningsutdelarbranschen, blir raskt en i gänget. Det blir dock en lång natt för en av tjejerna attackeras av tre mystiska maskerade män som tar hennes walkie-talkie och tjejerna tar upp jakten på sina cyklar. Detta leder till en konstig upptäckt, en förändring av själva himlen och fler frågor än svar.

När Paper Girls annonserades på Image Expo 2015 i januari i år bestämde jag mig raskt för att jag ville hoppa på tåget. En ny serie med en kvartett tjejer som upptäcker något mystiskt natten efter Halloween 1988, skriven av Brian K. Vaughan (Saga, The Private Eye, We Stand on Guard) och tecknad av Cliff Chiang (Wonder Woman). Detta lät nästan för bra för att vara sant och till min stora glädje lever serien verkligen upp till mina skyhöga förväntningar.

Inledningen på serien, där vi får lära känna Erin genom en dröm, hennes uppvaknande samt förberedelse inför jobbet, är helt magisk. Här får vi reda på att hon är katolskt uppfostrad (Himmel och helvete, kunskapens frukt och att hon inte får svära), vad hon är rädd för (Djävulen, ryssar och att inte finnas där för sin lillasyster), vad hon saknar (farmor och sin guldfisk), skolstress samt att Christa McAuliffe (som skulle bli den första läraren i rymden men förolyckades i olyckan med rymdskytteln Challenger tillsammans med sex andra astronauter 1986) är hennes hjälte. Magin fortsätter när hon vaknar upp i våningssängen hon delar med systern Missy (där man bland annat kan skymta en poster till filmen Monster Squad), går igenom tidningshögen (kriget mellan Iran och Irak) och cyklar ut i nattmörkret (iförd jeansjacka med märken, gummihandtag på styret och tubsockar instoppade i byxbenen).

Brian K. Vaughan är född 1976 i Cleveland, och var med andra ord lika gammal 1988 som Erin är i Paper Girls, och även om jag är några år äldre än honom och från Sverige så slår nostalgipendeln i taket. Man får en tvättäkta 80-talskänsla, inte bara när det gäller mode utan också i en fri barndom med hemliga världar som föräldrarna inte hade en aning om. Kärleken till filmer som Goonies och E.T. lyser också igenom och det är talande att den enda vuxna karaktären så här långt i serien är en dryg, auktoritär snut. Visst, det finns också en del klichéer som till exempel kvartettens olika personligheter (Mac är rebellen, Tiffany tekniknörden, KJ den sportintresserade och Erin är helylletjejen) men alla är så genuint äkta att jag köper det rakt av. En av mina favoritscener är när KJ påminner teamet om att det är 50-årsjubiléet av Orson Welles legendariska radioversion av War of The Worlds från 1938 som fick folk att fly i panik för att de trodde att marsianerna landat. KJ kommer dock inte ihåg Welles namn utan kallar honom istället för Orville Wright, vilket är namnet på en av bröderna som byggde och flög världens första flygplan. Bröderna Wright kom från Dayton, Ohio och det är garanterat namn som alla i delstaten Ohio fått sig itutade sedan barnsben och en felsägning som bara gör karaktären ännu mer trovärdig.

Förutom lysande karaktärsporträtt och en perfekt 80-talskänsla får vi också njuta av en perfekt dialog, Chiangs skickliga penna och Matthew Wilsons underbara färgpalett. Det här är en perfekt start på en serie och första numret är också extra tjockt vilket gör läsupplevelsen ännu mera lyxig och underbar. Om du ska läsa en ny serie i år, är född på 70-talet och älskar tonårsäventyr är Paper Girls ett måste. Rekommenderas varmt!

Trackback-adress