Neverboy är en låtsaskompis som är illegal flykting i verkligheten. Tillsammans med sin bästa vän Sam hade han ett underbart liv fyllt av fantasi, lek och kamratskap och de lovade varandra att de skulle vara vänner för evigt…men Sam dog i mycket unga år och Neverboy fattade ett beslut. Han vill inte återvända till fantasins värld för att bli någon annans låtsaskompis. Allt han vill ha sedan Sam dog är ett normalt liv igen med en egen familj och det finns en enkel lösning på Neverboys dilemma, fast naturligtvis inte utan komplikationer. Genom att ta hallucinogena droger skapar Neverboy det perfekta familjelivet med hustrun Rachel och sonen Ben men Ministry of Imagination, som håller koll på allt som är overkligt och speciellt konstgjorda fantasier som Neverboys, är honom på spåren. Efterlyst för olaglig existens i verkligheten genom medicinering och olaglig användning av fantasi kämpar Neverboy förtvivlat för att hans familj ska få finnas kvar, vilket leder till en ständig jakt på mer droger samtidigt som fantasirättvisans långa arm är honom hack i hälarna.

Så var det dags att recensera den fjärde och sista av de miniserier från Dark Horse Comics som jag tänkt utforska under året. Efter Ladykiller av Joëlle Jones, Past Aways av Matt Kindt och Scott Kolins samt Ei8ht av Rafael Albuquerque är turen nu kommen till Neverboy, skriven av Shaun Simon (The True Lives of the Fabulous Killjoys) och tecknad av Tyler Jenkins (Peter Panzerfaust), och det är en underbar och hjärtvärmande berättelse om att skilja på fantasi och verklighet men också om att hitta sin egen röst och inspiration.

Just brist på inspiration är något som drabbat seriens andra protagonist, den tidigare berömde konstnären Julian Drag, vars liv hamnat i en nedåtgående spiral. Inget galleri vill längre ställa ut hans verk eftersom han bara kopierar sina gamla alster och för att klara sig försörjer han sig som taxichaufför. När han dyker upp i berättelsen har han precis blivit nekad att ställa ut sin nya konst, saknat 13 cent för att få en varmkorv i parken, gjorts till åtlöje av en student från School of Visual Art samt när han kommer hem till sin skabbiga lya finna att han blivit vräkt. När Julian nu hamnat på den absoluta bottnen och självmord är hans ända utväg stöter han ihop med Neverboy som är på flykt från agenter från Ministry of Imagination. Förutom att Julian kan se Neverboy så hjälper han honom att undgå agenterna i sin taxi och ju mer han lär känna Neverboy så upptäcker han att de kan utbyta tjänster.

Julian har gott om droger, som han får av en galleriägare för ”inspiration”, och Neverboy visar honom Odyssey Diner som fungerar som en portal mellan verkligheten och fantasin. Trots ideliga varningar från Vanessa, som är anställd av Ministry of Imagination som Fantasy Girl (det vill säga att hon uppfyller sina kunders vildaste fantasier och drömmar), om att ingen från den verkliga världen får känna till eller besöka Odyssey Diner eftersom det skulle innebära kaos och riskera att förstöra all fantasi för all framtid. Som ni säkert räknat ut vid det här laget är både Neverboy och Julian så djupt nere i sina egna träsk att sådana varningar inte funkar förrän det är för sent.

Serien Neverboy är en mycket trevlig bekantskap och speciellt de inledande numren är briljanta i skildringen av både Neverboy och Julian. Resten av berättelsen är dock ganska förutsägbar och slutet är lite för bra. Jag hade hellre sett att den ballade ut fullständigt med ännu mer galenskap och surrealism men slutbetyget är ändå klart godkänt. Det finns gott om höjdarscener som när den drogjagande Neverboy ”undersöks” i sjukhusets väntrum av den lilla flickan Lucy som älskar att leka doktor (och då menar jag bara bokstavligt och inget annat) och även har en rosa elefant vid namn Fluffy som låtsaskompis. Neverboys familj som är omedvetna om att de är fantasifoster och upplever att ingen ser eller hör dem när drogerna är på väg ut ur Neverboys kropp, vilket för övrigt syns på hans hårfärg som bleknar allt mer när drogerna slutar verka. Fantasygirl som är hemligt kär i Neverboy eller när Rachel till slut får reda på att hon bara är en fantasi och vill skiljas samt meddelar Neverboy att om han vill se sin son igen så rekommenderar hon att han inte slutar med drogerna.

Efter att ha läst fyra bra serier från Dark Horse Comics det här året har jag fått blodad tand och tänker utforska mer från förlaget. Både Lady Killer och Ei8ht återkommer nästa år och Past Aways har varit en ongoing från start så de lär ni få se mer av här på Shazam men även Negative Space och This Damned Band ligger i läshögen.

Trackback-adress