Multiversum finns inte mer. Nu, åtta år senare, finns bara en värld som adeln kallar Latverion, de troende God’s Kingdom, och gemene man kallar den rätt och slätt för Battleworld. Det är en planet som består av fragment av världar som slutat att existera och som styrs med järnhand av dess Gud och skapare, Victor von Doom. Vid hans sida finns hans gemål Susan Storm, Valeria, Stephen Strange (Sheriff of Agamotto) samt upprätthållarna av Dooms lag och rätt: The Thors. Men det finns saker i görningen som motsäger Dooms världsbygge. Barn fruktar sagor om monster, människan fruktar dödens ansikte och Gud, han fruktar att förlora de som tror.

Två ”livbåtar” klarade sig undan Multiversums kollaps. En från Earth-1610 med superskurkarna i Cabal och en från Earth-616 med några få superhjältar och alla har de gemensamt att de minns hur de kommit dit. En av dessa är en man som Doom sökt efter med ljus och lykta i sin värld och som han hatar mer än någon annan: Reed Richards.

Så är det då event-dags hos Marvel igen men det här är ingen vanlig sommarplåga som passerar omärkt förbi. Det är kulmen på en mans vision av Marvels universum som sträcker sig sex år bakåt i tiden, från Fantastic Four via Avengers och New Avengers, och alla som gillar Jonathan Hickman kommer att få sitt lystmäte i Secret Wars.

Själva huvudserien består av åtta delar men Secret Wars #1 borde egentligen varit en del av Hickmans final på Avengers och New Avengers. Här vävs bägge historierna från dessa tidningar ihop till en där Earth-616 (”vår” Marvel-värld) och Earth-1610 (Ultimate Marvel) obönhörligt förstörs medan Doom, Strange och Molecule Man utmanar The Beyonders. De som hakar på berättelsen här utan att ha läst Hickmans övriga Marvel-alster kommer förmodligen se ut som fågelholkar och om man bara vill läsa Secret Wars utan att behöva djupdyka i Hickmans omfattande Marvel-katalog, vilket jag tycker ni ska göra för det är så värt det, rekommenderar jag att man börjar med Secret Wars #2.

I Secret Wars #2 kastas vi rakt in i handlingen i Hickmans underbara Marvel-version av Game of Thrones med Thors, vasallstater, Badlands (Beyond the Wall), Shield (The Wall) och Dooms Yggdrasil-tron (Iron Throne). Det som är bäst med den här serien är inte själva miljöerna och feodalsystemet utan dialogen, känslan av något olycksbådande och underbara karaktärsskildringar. Allt ifrån den nye unge Thor från High Avalon som har en synnerligen händelserik första dag på jobbet, Baron Sinister som skymfar Brian Braddocks gravida hustru Lady Meggan genom att säga att hon liknar en kossa, en fullständigt briljant tolkning av Stephen Strange som kunde ha blivit en gud men avstod samt Doom själv. Jag har alltid älskat Doctor Doom som jag tycker är en av Stan Lee och Jack Kirbys bästa skapelser och här får han sin fulländning i Hickmans händer när han får allt han vill ha. Han är Gud och folket dyrkar honom som en sådan, han har Susan och Valeria vid sin sida och Reed är sopad under mattan…tror han. Hickman gör inte bara Doom till en allsmäktig galning utan han ger honom också ett djup och en själ som ingen annan gjort förut och det bästa av allt: Trots sina krafter kan han fortfarande inte hela sitt ansikte.

Hela Secret Wars är som en Fantastic Four-berättelse vilket gör att jag kan stå ut med att min favoritkvartett lyser med sin frånvaro på seriehyllorna, för att inte tala om dåliga varianter på ämnet från filmbolaget Fox som jag inte ens tänker ta i med tång. Det ända jag fruktar, eftersom Fantastic Four aldrig dyker upp i Marvels förhandsreklam som nu nått fram till november 2015, är att det här verkligen är det sista jag får se på mycket länge av Reed, Susan och deras barn. Hur som helst, Secret Wars är precis lika bra som Alex Ross snygga omslag visar och insidan är till och med ännu bättre med Esad Ribic fantastiska bilder och Hickman i högform.

Trackback-adress