Doktor Corbin Quinn och doktor Danny Reilly har byggt en tidsmaskin och inför världens TV-kameror ska de nu låta oss få vara med vid Columbus upptäckt av Nya världen 1492 men något går fel. Quinn hamnar ur kurs och landar istället i Samarkand år 1504 och när Reilly följer efter hamnar han mitt på slagfältet. Döm om hans förvåning när de medeltida krigarna plötsligt beskjuts från motståndarsidan som är utrustade med moderna skjutvapen, bilar, bombflyg och helikoptrar. Det visar sig att Quinn har det hur bra som helst och dessutom är kung i Samarkand. Han har insett att han inte har något som väntar på honom i vår nutid efter att hans far dött av alkoholism och hans fru lämnat honom för en annan. Han använder istället sin chronodräkt för att leva livets glada dagar i alla tidsåldrar som finns och nu vill han att hans bäste vän Reilly ska hänga med på hans resa genom tid och rymd. Man lever bara en gång och detta måste ju vara roligare än att vinna nobelpris i fysik.

Efter att han läst första numret av Chrononauts av Mark Millar och Sean Murphy häpnade jag över hur fantasilös och ooriginell den var och efter att ha läst hela serien kan jag bara konstatera att den går från dum till dummare. Två riktiga skitstövlar som bara tänker på sig själva får en chans på miljonen och beslutar sig för att dränka sitt liv i lyx, flärd, kvinnor och snabba bilar. Chrononauts är enfaldig, supercynisk, sexistisk, pubertal och ett riktigt skämt fast inte på det sätt som Millar uppenbarligen vill att vi ska uppleva den. Han försöker skriva en fartfylld och cool historia med glimten i ögat men den usla berättelsen med oceaner av logiska magplask är bara en kalkon.

Quinn har en lista med olika älskarinnor från världshistorien, bland annat Cleopatra, Norma Jean Baker och Sheryl Crow. Reilly kickar Morrisey från bandet The Smiths och betraktas som ett geni eftersom han skrivit Beatles låtar och skapat Harry Potter och Breaking Bad. Bägge två flyger stridsflygplan bland dinosaurier, erövrar England åt skottarna och besöker Jesusbarnet i krubban i Betlehem. Och så vidare.

Vår nutid försöker sätta stopp för dem genom att skicka ett team av soldater men detta leder inte till något förutom en biljakt genom seklerna. I slutändan faller de på sin egen dumhet men lyckas ändå vända skutan då Reilly lyckas få Quinn att tänka om när det gäller hans anledning att inte åka hem. Han kläcker den supersmarta idén att Quinn ska utnyttja deras tidshoppande så han får mer tid till fru och far och allting slutar sockersött och gulligt.

Hela serien tog drygt 20 minuter att läsa och det gör mig illamående att jag ska behöva lägga längre tid på att recensera den här dyngan. Jag hoppas att tecknaren Sean Murphy, färgläggaren Matt Hollingsworth och textaren Chris Eliopoulos fick bra betalt för Chrononauts är verkligen slöseri på deras talang. Vad gäller Mark Millar önskar jag att det fanns en varningstext på de serier han bara tänkt lansera som film och de som han lagt ner sin själ i som till exempel Starlight och Jupiter’s Legacy. Detta är första gången sedan jag började skriva för Shazam som jag ger en serie en etta i betyg och hade jag en tidsmaskin skulle jag åka tillbaka i tiden så jag slapp läsa den här smörjan.

Trackback-adress