Första numret av Grant Morrisons The Multiversity kom ut i augusti 2014 och efter sju one-shots med äventyr i olika alternativa versioner av DC:s universum sluts nu cirkeln med The Multiversity #2. Vi får åter stifta bekantskap med President Superman, Captain Carrot, Aquawoman och de andra hjältarna som nu ställs öga mot öga med de mörka krafter som vill förstöra hela Multiversum. Nix Uotan, den siste väktaren av Multiversum är nu i The Gentrys kontroll och så fort han har löst en kosmisk version av Rubiks kub i 17 drag är tiden ute för våra hjältar och hela Multiversum.

Grant Morrisons episka saga är en intrikat och fascinerande bergochdalbana fullspäckad med meta-koncept, fjärde barriären, Easter Eggs och stundtals helt häpnadsväckande bra seriekonst. Min absoluta favorit är fortfarande The Multiversity: Pax Americana #1 (tecknad av Frank Quitely) men flera av de övriga numren är helt lysande och hela serien är på det hela taget något av det bästa jag läst på senare år. Jag tycker dock Morrison är lite retfull när han bara ger oss smakprov på olika världar i Multiversum i seriens fristående one-shots. Jag förstår, nästan, att allt hänger ihop med den övergripande berättelsen men alla one-shots är så intressanta och väcker så mycket frågor och önskningar om mer att jag gladeligen skulle hoppa på tåget om dessa blev sju fortgående serier. Om målet för Morrison var att kratta i manegen så att andra kreatörer kan fortsätta utforska de olika delarna i DC:s Multiversum så har de verkligen fått en präktig räkmacka men det står tyvärr skrivet i stjärnorna.

Åter till The Multiversity #2 och avslutningen på härligheten. Det sista numret är ingen lätt nöt att knäcka även om själva historien har ett rätt klassiskt flöde som vi känner igen från tusen andra superhjälteserier. Introduktionen, där vi får träffa superdemonen Etrigan och hans League of Shadows från Earth-13 där de fightas mot vampyrversioner av bland andra Batman och Wonder Woman från Earth-43, är visserligen underhållande och fartfylld men känns som en one-shot som blev över och hade nog stått bättre på egna ben. Resten av The Multiversity #2 är ett härligt actionfyllt nummer med en stor portion humor där serienörden Red Racer från Earth-36 spelar en avgörande roll. Olika versioner av Flash har alltid stått i händelsernas centrum när det gäller räddandet av Multiversum men i Morrisons senaste version finns lösningen på problemet i just själva serietidningarna som The Multiversity består av. Härlig meta-galenskap när den är som bäst.

The Multiversity #2 tecknas, precis som The Multiversity #1, föredömligt av Ivan Reis med hjälp av tre tuschare och lika många färgläggare och är en fest för ögat och det finns som sagt också gott om dråpliga roligheter, eller vad sägs om när vampyrversionerna från Earth-43 utsätts för en besvärjelse som ger dem cravings på kaffe istället för blod, American Crusader (läs Captain America) från Earth-8 skanderar stridsropet ”Retaliators Rampage” (läs ”Avengers Assemble”) eller när Captain Carrot tappar huvudet bokstavligen och räddas av att mumsa på en av sina kosmiska morötter (Om Captain Carrot fick en egen tidning skulle jag lätt läsa den alla dagar i veckan).

När dammet äntligen lagts sig som det brukar i en sådan här berättelse är hotet inte helt borta och President Superman beslutar sig för att skapa en frivillig armé, en Squadron of Super-Guardians där de främsta hjältarna från hela Multiversum ska svara på hot av kosmisk nivå. Jag tror inte vi har sett slutet på Morrisons The Multiversity och det ska också bli spännande att se om serien lyckas kamma hem några av de Eisner-Awards som den nominerats för. Det är den verkligen värd och mycket mer.

Trackback-adress