Förra årets Eisnernomineringar fick mig att upptäcka serien Nowhere Men av Eric Stephenson och Nate Bellegarde och efter att årets nomineringar annonserades förra veckan fick jag upp ögonen för webbserien The Private Eye, skriven av Brian K. Vaughan (Saga), tecknad av Marcos Martin (Amazing Spider-Man, Daredevil) och färglagd av Muntsa Vicente (She-Hulk), som fick två nomineringar: Best Digital/Web Comic och Best Writer. Serien lanserades redan 2013 och avslutades med #10 som släpptes i mars 2015 och här får ni en recension på första samlingen som består av The Private Eye #1-5.

Året är 2075 och Internet är ett minne blott. För länge sedan brast plötsligt fördämningen och i 40 dagar och 40 nätter drabbades världen av en syndaflod när all data lagrad i ”Molnet” av okänd anledning blev tillgänglig för alla. Alla privata bilder, hatiska textmeddelande och snuskiga sökord som du trodde du gjort dig av med fanns nu där för alla att se och utnyttja. Folk förlorade sina jobb och familjer splittrades med slutresultatet att privatlivet blev det heligaste man hade. Ingen vågade dock visa sig eller vara sig själv offentligt längre utan alla började bära masker, nyms, och om du ville ha reda på något om någon fick du anlita en paparazzi som är 2075 års version av privatdetektiver.

The Private Eye handlar just om en sådan, nämligen Patrick Immelmann (bara ett alias) som är en sällsynt skicklig P.I. i Los Angeles. En vacker dag får han besök på sitt kontor av Taj McGill som ger honom det något ovanliga uppdraget att ta reda på alla fakta han kan om henne. Motvilligt ställer Patrick upp men upptäcker snart att han är indragen i en livsfarlig komplott där han både jagas av lagens långa arm och skoningslösa mördare.

Berättelsen innehåller alla klassiska noir-ingredienser (en blaserad detektiv, en femme fatale, ett mysterium som leder till ett ännu större mysterium och till och med en uppnosig medbrottsling) men i en fräsch och spännande miljö. Patrick stiftar något bryskt bekantskap med Tajs syster Raveena som blir hans hjälpreda och han får även ovärderlig hjälp av sin chaufför, tonårstjejen Melanie, som gärna vill att man kallar henne Lady Nunchuck fast hon har två år kvar innan hon får lov att använda en egen nym.

Mycket är sig likt i framtiden med det är de små detaljerna som gör det. McDonalds finns fortfarande och bilarna ser ut ungefär som idag men svävar med hjälp av någon magnetisk anordning. Smartphones är utbytta mot hederliga gamla telefoner och röststyrda TV-apparater är vardag. Det legendariska hotellet Chateau Marmont på Sunset Boulevard är ett kontorskomplex där Patrick huserar, ett av sjukhusen heter Schwarzenegger Medical Center och landet förbereder sig inför det kommande 300-årsjubiléet. Drogliberalismen har också slagit igenom och Patrick röker cigaretter med Marlboros klassiska logga fast namnet nu är Marihuana. Dessutom har media tagit över polisens roll som lagens väktare och kallas för fjärde statsmakten och bibliotek är lika ointagliga fästningar som Fort Knox. Allt detta är gjort med mycket finess men det som tar in serien i finrummet är att Los Angeles gator svämmar över av människor utspökade i masker och dräkter den ena mer fantasifull än den förra. Hela staden är som ett gigantiskt comic-con av cosplayers där ”vanliga” människor sticker ut.

Vaughans karaktärer är helgjutna och känns äkta men den han lyckats bäst med är Patricks farfar. En gammal förvirrad gubbe som ringer sin sonson och undrar varför det inte finns någon täckning på hans mobil, varför det inte finns något wi-fi och som gärna spelar skjutglada TV-spel och undrar varför ingen är online. Förutom comic relief ger han även röst åt en generation som trodde på systemet och Internet och delade allt med alla och trodde att de inte hade något att skämmas för. Det är också rätt smärtsamt att se att dagens populära tatueringar ser inte så lite pinsamma ut på en gammal man.

The Private Eye är en exklusivt digital serie från Panel Syndicate som bara går att läsas genom att du laddar ner den på din I-pad eller dator från Vaughan/Martin/Vicentes egen hemsida panelsyndicate.com.  Formatet är rektangulärt och passar utmärkt på en läsplatta och Muntsa Vicentes vibrerande och fantastiska färgpalett får den att se underbar ut. Det som är extra lyxigt med serien är också att du själv bestämmer hur mycket du vill betala för den. När Vaughan/Martin/Vicente lanserade den var den unik med konceptet att skippa alla mellanhänder, Kickstarter-kampanjer och dylikt utan erbjöd helt enkelt en färdig produkt. Ville du bara läsa den utan att betala så var det bra med det men nästa nummer kom inte ut förrän tillräckligt mycket pengar kommit in och då hade man aldrig fått reda på slutet.

Vaughans berättelse har ett bra flöde men det är Marcos Martins underbara bilder tillsammans med sambon Muntsa Vicentes färger som är behållningen. Serien är som sagt fullbordad och finns bara ett knapptryck bort men snåla inte med pengarna om du vill se fler sådana här bra serier i framtiden.

Trackback-adress