Elektra har beslutat sig för att hjälpa den pensionerade lönnmördaren Cape Crow i utbyte mot alla hans tillgångar, inklusive information och kontakter, gömställen, vapen och kontanter. Assassin’s Guild jagar Cape Crow och Elektras lilla team över hela världen och besitter även avancerade medicinska metoder som gör det möjligt att återuppliva och ”förbättra” sitt stall av yrkesmördare. Efter en blodig fight mot Lady Bullseye och Serpent Squad som äger rum i Inhumans gamla Quiet Refuge och under Mardi Gras i New Orléans beslutar sig Elektra att ge sig på pudelns kärna: den okända och mystiska ledaren för Assassin’s Guild. Problemet är bara att den enda som känner till var denne håller hus är hennes svårt skadade ärkefiende Bullseye och det blir inte mindre bekymmersamt när ninjaorganisationen The Hand också är ute efter Bullseye för sina egna syfte och Elektra är smärtsamt medveten om The Hands kunskaper när det gäller att regenerera en kropp. Det var ju dem som för länge sedan återuppväckte henne efter att Bullseye dödat henne med hennes eget vapen.

Elektra Vol. 2: Révérence samlar Elektra #6-11 som är avslutningen på serien och jag kan redan nu meddela att början på andra volymen, miniarcen Double Tap (Elektra #6-7) innebär ett kraftigt nerköp. Förutom att Haden Blackmans nerv och känsla från första volymen är som bortblåst så ersätts den fenomenale tecknaren Mike Del Mundo av den duglige men långt ifrån lika fenomenale Alex Sanchez. Samma tillvägagångssätt skedde med nu avslutade She-Hulk där en perfekt tecknare med en unik stil (Javier Pulido) ersattes i två nummer av en helt främmande och dessutom avsevärt sämre tecknare (Ron Wimberly) vilket drog ner betyget avsevärt. Jag har ingenting mot skiften av tecknare i serier. Som exempel kan jag nämna Dan Abnett och Andy Lannings underbara Guardians of The Galaxy där Brad Walkers och Wes Craigs helt olika stilar funkade utmärkt eftersom bägge två hade en unik stil. Sanchez tyvärr är allt annat än originell utan bara okej och synnerligen blek i jämförelse med Mike Del Mundo.

När Del Mundo återvänder i stort majestät till den avslutande arcen, som även gett namn åt hela andra volymen, är lyckan total. Avslutningen på Elektra är en fullständigt fantastisk blandning av fartfylld och nervkittlande action, fantasy, magi, psykedelisk surrealism och till och med fasansfull skräck. Det jag sent kommer att glömma är när Elektra äter ett drakhjärta, hennes underbart sjuka besök i Bullseyes ännu sjukare hjärna och de vidriga mördaraporna med dockmasker som ger mig rysningar längs ryggraden. Med tanke på hur mycket Blackman och Del Mundo klarar av på bara fyra nummer är det extra sorgligt att serien inte fick en fortsättning och sista numret är också ett lite antiklimax som förmodligen hade blivit bättre om herrarna fått fortsätta. Del Mundo, tillsammans med den mästerlige färgläggaren Marco D’Alfonso, är självklart seriens största behållning men Blackman gör också ett mycket bra jobb, framför allt när det gäller karaktäriseringen av huvudrollsinnehavaren själv som verkligen är perfekt.

Vad har då Marvel i beredskap åt Blackman och Del Mundo nu då sejouren med Elektra är över? Som ni kanske hört er trötta på vid det här laget så börjar snart Secret Wars vilket innebär en mängd av nya serier med olika världar i fokus och Blackman (tillsammans med tecknaren Dalibor Talajic) tar sig an Shang-Chi i miniserien Master of Kung-Fu medan Jason Aaron får sällskap av Del Mundo i serien Weirdworld som är ett tvättäkta sword-and-sorcery-äventyr med den blixtkastande muskelknutten Arkon i huvudrollen. Den sistnämnda titeln är för bra för att vara sann så den får ni en recension av i sommar.

Trackback-adress