Doktor Corbin Quinn och doktor Danny Reilly tänker resa dit ingen rest förut: bakåt i tiden. Efter att ha skickat en satellit som filmade slaget vid Gettysburg 1863 blir vetenskapsmännen rockstjärnor över en natt och nu tänker Dr. Quinn skicka sig själv till år 1492 för att närvara vid Christopher Columbus ankomst till Nya världen. Kommer männens tidsresande innebära ett hot mot vår egen tid? Vad händer om det sker ett misstag? Dr. Reilly svar på det är: Corbin Quinn gör inga misstag.

På senare år har jag utforskat en hel del av Mark Millars olika serier från Image Comics. Den extremt försenade superhjältesagan Jupiter’s Legacy med Frank Quitely, ungdomsgäng som får supersnabbhet av en drog i MPH med Duncan Fegredo och slutligen Starlight med Goran Parlov som handlar om en Blixt Gordon-liknande hjälte som kommer tillbaka från sina äventyr, görs till åtlöje och sedan på ålderns höst får chansen till nya hjältedåd. Av dessa håller jag Starlight högst på grund av sitt originella koncept och varma porträtt av hjälten Duke McQueen och Jupiter’s Legacy är bitvis briljant men inte på långa vägar färdig. Var placerar sig då Chrononauts i jämförelse med dessa?

Tidsresor har alltid tilltalat mig som sci fi-koncept enda sedan jag började läsa serier men det är inte många som stannar kvar i medvetandet eftersom genren är komplicerad som den är. Fantastic Four är i mina ögon den serie som på det hela taget lyckats bäst och det finns gott om referenser till den serien i Chrononauts. Det finns egentligen referenser till allt eftersom serien är något av det mest fantasilösa och ooriginella jag läst på mycket länge.

Två vetenskapsmän som har rockstjärne-status (Nowhere Men) varav den ene, Corbin Quinn, är en variant av Reed Richards eller Tony Stark som försummat sin familj för sitt arbete (Grant McKay i Black Science) och den andre, Danny Reilly, en Johnny Storm-liknande finne i röven som avverkar kvinnor på löpande band. Corbin kör en Ferrari och Reilly en Harley Davidson och är kaxiga, självgoda och jävligt dryga. Millar försöker krydda berättelsen med en snyfthistoria om att Quinn har ågren för att han varit en dålig make och spenderat för lite tid med sin far som uppenbarligen uppmuntrat honom att följa sina drömmar men vid det laget tänker jag bara ”buhu. skyll dig själv, praktarsel”. Hur de lyckats bygga en tidsmaskin är en gåta och varför de inte nöjer sig med en kort resa för sin jungfrufärd. Mark Millar verkar inte intresserad av logiska förlopp och trovärdiga karaktärer utan Chrononauts är rakt upp och ner ett filmmanus till en dålig sommarfilm som lär dyka upp om några år eftersom Universal redan köpt rättigheterna.

Finns det inget bra med Chrononauts då? Mycket lite och allt bra är tecknaren Sean Murphys (The Wake) förtjänst. Minus i kanten för designen av tids-satelliten, som ser ut som Sputnik, och själva tidsmaskinen, som är en kopia av en Stargate. Några roliga scener dyker upp som när Reilly gör en revolverrörelse mot TV-kameran och en katolsk präst i en TV-soffa full med förfärade nunnor härmar gesten eller när en gammal dam som rånar en butik medan hon, och biträdet som lägger upp pengarna på disken, ser på en TV-skärm hur Dr. Quinn hamnar ur kurs vid tidshoppet. Den fenomenale färgläggaren Matt Hollingsworth levererar en perfekt palett men tyvärr hjälper det föga. Eftersom Chrononauts är en miniserie tänker jag bita i det sura äpplet och löpa linan ut men jag har ingen förhoppning om bättring i sikte. Allt kommer att skita sig för Quinn och Reilly och den enda glädjen är att de verkligen förtjänar det.

Trackback-adress