Historien om den perfekte spionen Edward Zero och hans kamp för att finna sanningen bakom hemligheterna inom hans organisation fortsätter. Det är en skickligt berättad historia om svek, mord och ångest i en inte för avlägsen framtid med en ny tecknare i varje nummer som den här gången tar oss till Schweiz, Mexiko, Storbritannien, Island och även tillbaka i tiden till det blodiga kriget i Bosnien.

När jag ska recensera nya volymer i pågående serier har jag alltid för vana att läsa om tidigare delar, dels för att hänga med och kanske hitta en pusselbit jag missat men också för att se om tidigare volymers första intryck består. Första volymen av Zero lämnade mig lite förvirrad vid första genomläsningen och jag gav den ett i sammanhanget blygsamt betyg, nämligen 3+. Nu när jag läst om den tog jag mig friheten att hotta upp mitt betyg till 4+ eftersom Ales Kots spännande, gripande och hjärnkittlande berättelse verkligen är något av det bättre jag läst under mina år på Shazam och serien blir bara bättre och bättre i mina ögon. Nu har det även annonserats från Image Comics att serien får ett slut i och med Zero #18, som kommer ut i juni, och jag rekommenderar alla älskare av spionthrillers att ge den en chans eftersom den verkligen är något alldeles extra.

Tillbaka till Zero Vol. 2 ”At The Heart Of It All” (samlar Zero #6-10) som är lite mer kronologisk än första volymen. Zero stöter åter ihop med superterroristen Ginsberg Nova från Zero #3, som orsakade Minas död, där Novas identitet avslöjas för en förbluffad Zero i en underbar sci fi-berättelse med dimensionportaler och idéer om alternativa världar och möjligheter. Zero #6 utspelas i CERN:s lokaler i Schweiz där vi också kan hitta Large Hadron Collider (LHC) vilket ger extra krydda till historien som tecknas av den fenomenala Vanesa R. Del Rey (The Empty Man).

I Zero #7, kallad Kali Yuga som är den hinduiska namnet för vår världs fjärde och sista apokalyptiska tillstånd, tar oss till Mexiko där bägaren rinner över för Zero vad gäller hans arbetsgivare och läromästare Roman Zizek, tecknat av Matt Taylor.

Tillbaka i Storbritannien räddar Zero livet på sin andra överordnade, Sara Cooke, och lämnar The Agency för att gå under jorden. Zero #8 tecknas av portugisen Jorge Coelho (Sleepy Hollow).

I Zero #9 får vi läsa en gripande tillbakablick från 1993 där vi får följa Roman Zizek i en traumatisk berättelse från det av krig sönderslitna Bosnien som tecknas av ytterligare en fenomenal tecknare, nämligen Tonci Zonjic (Lobster Johnson, Who Is Jake Ellis?).

Slutligen får vi återse Zero i framtiden 2038 när han under pistolhot av en ung pojke berättar sitt livs historia samt följa honom 2020 när han lätt desorienterad och vilsen tillbringar sina dagar som kock på Island under namnet Roland. Finalen på Zero #10 är helt underbar när verkligheten ställs på huvudet då Zero upptäcker att han är en av deltagarna i en pjäs som utspelas på stadens gator. Den stillsamma och vemodiga avslutningen på Zero Vol. 2 tecknas synnerligen väl av Michael Gaydos (Black Hood).

Trots att Ales Kots berättelse nästan anstränger sig för att förvirra läsaren med olika tecknare i varje nummer och med ständiga hopp fram och tillbaka i tiden är det faktiskt fascinerande nog dessa premisser som gör serien så fantastisk. Visst hade det varit skönt med en tecknare och en kronologisk berättelse men Zero hade då förvandlats till vilken agentserie som helst och seriens nerv och utmärkta pusselbitsläggande hade gått helt förlorad. Andra volymen är inte lika späckad med sci fi-element och nästan alla delar av berättelsen förs vidare med hjälp av varje respektive tecknares egna bilder och smälter samman till en skön helhet med hjälp av färgläggaren Jordie Bellaire. Dessutom vill jag premiera Tom Mueller vars design av serien i samlad form är närmast perfekt. Snart dimper Zero Vol. 3 ner i brevlådan och jag ser verkligen fram emot fortsättningen på Zeros öden och äventyr.

Trackback-adress