I staden Buckaroo i Oregon har inte mindre än 16 seriemördare sitt ursprung. NSA-agenten Finch kommer till staden för att hans gamle vän FBI-agenten Carroll behöver hans hjälp. Carroll är sedan gripandet och frisläppandet av den senaste i raden av Buckaroo-mördarna, Edward Warren, mer känd som Nailbiter, besatt av att lösa gåtan om stadens mystiska förflutna men när Finch anländer till staden är Carroll puts väck. Tillsammans med den lokala sheriffen Shannon Crane försöker han hitta Carroll men upptäcker snart att en ny mördarkarusell är i farten som sätter staden i skräck. Någon tvingar invånarna att spöka ut sig som tidigare Buckaroo-mördare och dödssiffran stiger i en stad där alla är släkt med en tidigare massmördare viket gör alla mer eller mindre misstänkta. De flesta tror att Nailbiter ligger bakom morden men bevisen pekar på något annat och mycket mörkare än Warrens nagelbitande.

När jag recenserade första numret av Nailbiter hade jag mycket höga förväntningar efter ett riktigt bra förstanummer. Likheten med Criminal Minds har under resans gång bytts ut mot När lammen tystnar och Scream men där den förstnämnda är en mästerlig thriller med fantastiska karaktärer och den sistnämnda en skrämselskräckis med komiska inslag så är Nailbiter ingenting av detta. Karaktärerna är platta som pannkakor och berättelsen går mest ut på att Crane och Finch springer omkring och alltid är två steg efter. Sedan har vi det här med alla tidigare seriemördare och deras namn som känns effektsökande och fånigt och gör berättelsen närmast löjlig. Som exempel kan vi ta Silent Movie Killer som dödar folk som pratar under film på bio, The Terrible Two som är en bror och syster som bara mördar tvillingar eller vad sägs om The Blonde som skär av tungan och syr ihop läpparna på män som stöter på henne när hon går längs med gatan.

Serien har även gott om logiska fallgropar av det större formatet som till exempel att Edward Warren, Nailbiter, förklaras oskyldig av en jury trots att han mördat 46 människor och det faktum att folk fortfarande bor kvar i den gudsförgätna hålan Buckaroo trots att 16 seriemördare kommer därifrån. Det mest logiska hade varit att polisen byggde en mur runt staden, tvångsförflyttning eller jag vet inte vad.

Den skräckinjagande presentationen av Nailbiter själv från första numret lyser i resten av serien med sin frånvaro och istället är han bara en tråkig wannabe-Hannibal Lecter som mest får spö och kläcker ur sig billiga one-liners från När lammen tystnar. Shannons tidigare förhållande med Warren i deras ungdom kunde ha varit ett spännande inslag i berättelsen men utforskas inte närmare. Den enda karaktären som är av intresse är den gåtfulla flickan Alice som har mycket skinn på näsan och flera rävar bakom örat.

Joshua Williamson författar en hel del olika serier för närvarande. Robocop för BOOM! Studios, Captain Midnight och Predator: Fire and Stone för Dark Horse Comics samt sina egna serier Ghosted, Birthright och Nailbiter på Image Comics. Första arcen av Ghosted var mycket bra men den andra så dålig och menlös att jag slutade följa serien och inte ens besvärade mig med en recension. Birthright är den serien som jag ser mest fram emot efter att ha läst första numret men jag vet snart inte. Williamson grundlurade mig med första numret till Nailbiter eftersom resten av serien bara är en dålig kopia av det mesta inom skräckgenren. Det enda serien lyckats med är att äntligen få mig att sluta bita på naglarna så jag nöjer mig med det och läser något annat och bättre istället.

Trackback-adress