Precis som alla andra som läser serier finns det vissa favoriter som ligger en varmare om hjärtat. För min del gäller det Fantastic Four, Jeremiah och framför allt Hulk vars serier jag alltid följt och samlar så mycket jag kan. De behöver inte nödvändigtvis vara bra alla gånger men samlartrollet i mig köper och läser allt jag kommer över. De är mina älsklingar och likt en överbeskyddande far pratar jag alltid gott om dem och försöker till varje pris skydda dem från faror. När det gäller mina älsklingsserier ligger farorna mest i nedläggning, dåliga tecknare, usla adaptioner eller, som jag snart kommer fram till, fruktansvärda manus som totalt skjuter över målet när det gäller seriens grundkoncept och karaktärer. I fallet med Fantastic Four byter jag raskt kanal när någon av filmerna med Fantastic Four råkar besudla min TV-bild och jag skulle aldrig för mitt liv få för mig att se TV-serien Jeremiah med Luke Perry i huvudrollen. Denna något nördiga beskyddarinstinkt har även gjort att jag skytt Jason Aarons alster som pesten. Trots alla hyllningar av serier som Scalped, Punisher MAX, Wolverine and The X-Men och pågående Thor får jag bara en bild i huvudet när jag ser hans namn nämnas och det är hans genomusla version av Hulk från 2011-2012. Det är nog lite samma känsla som Anders Lundgren upplever när man nämner Rick Remenders namn och Anders bara kan tänka på Franken-Castle trots att Remender gjort så bra serier som Deadly Class, Low, Black Science, Uncanny X-Force och Uncanny Avengers. Det går liksom inte att tvätta bort. Om man behandlar någons älsklingar respektlöst ligger man illa till.

Med åren har jag dock blivit mycket mindre långsint och nyfikenheten på Jason Aaron och Jason Latours Southern Bastards tog till slut överhanden, och tur var det, för det är en riktigt bra serie.

Rikard recenserade första numret sommaren 2014 och första traden samlar seriens första fyra nummer. Det är nattsvart läsning fylld med våld, fula ord, amerikansk fotboll, rednecks, saaa-weet tea, ribs och till och med ett recept på friterad äppelpaj. Aaron och Latours Southern Bastards handlar precis som titeln säger om bråkstakar och luspudlar från USA:s Södern men eftersom bägge kreatörerna har sina rötter därifrån innehåller den lika mycket kärlek som hat till hembygden. Från första sidan utsöndrar Southern Bastards denna hatkärlek där vi får se en skabbig byracka göra nummer två längs vägrenen med tre skyltar i bakgrunden som alla gör reklam för var sin kyrklig församling. Vi får följa Earl Tubb som återvänder hem för att städa ur föräldrahemmet i den lilla hålan Craw County, Alabama efter att hans farbror hamnat på hemmet. Earls far var stadens tidigare ökände sheriff som skippade rättvisa med en träpåk, signerad med sina offers namn, och efter att Earl lämnade staden för 40 år sedan har han gjort allt för att glömma sin hembygd och sin våldsamma far. Mycket snart dras han dock in i stadens skumraskaffärer som organiseras med den hårdföre och skoningslöse fotbollstränaren Euless Boss goda minne. Hela sitt liv har Earl kämpat för att inte bli sin faders avbild men ödet spelar honom ett smärtsamt spratt.

Tecknaren Jason Latour, som även författat serier som Winter Soldier och andra volymen av Wolverine and The X-Men, är en ny trevlig bekantskap för mig. Precis som Rikard skrev har han en yxig stil men där Rikard är ambivalent köper jag det rakt av. Det som höjer Southern Bastards över mängden är Latours egna skickliga färgläggning som skildrar Södern med en mörk och brutal palett som om vi hamnat i helvetet på jorden.

Själva storyn är som ett destillat av Jason Aarons tidigare succéer. Fadersproblematiken i Scalped, Earls minnen av Vietnamkriget i Punisher och våldsamma karaktärer från båda förstnämnda serierna samt Wolverine. Aaron lyckas också få med det episka och mytomspunna från Thor på ett bra sätt. Earls far är begravd i närheten av huset med sin fruktade träpåk som slagit rot och nu växer ett barskt och robust träd över graven. Earls inre demoner får honom att gå bärsärk på trädet till ingen nytta och när han en kväll senare spyr ut sitt hat över fadern vid gravplatsen slår blixten ner i trädet och ger honom träpåken som ett tecken från gudarna.

Det som binder samman berättelsen i första arcen är de röstmeddelanden som Earl lämnar i varje nummer. En hjärtskärande monolog som stegras under resans gång när Earl inser att konfrontationen är ett faktum. Vem denna person i andra änden av telefonen är, vilket förhållande hen har till Earl Tubb och om hen lyssnar av sina meddelande tänker jag inte avslöja men det bildar en mycket snygg inramning till hela historien. Nästa arc kommer att utforska tränaren Euless Boss bakgrund och vilka händelser som lett fram till att han är den han är. En riktig Southern Bastard. Den här serien är väl värd att utforska och jag förlåter dig Jason Aaron…nästan. 😉

Trackback-adress