The Fade Out Movie Magazine Variant. Lysande förstanummer i lyxförpackning.

Ed Brubaker och Sean Phillips The Fade Out var ett av årets mest emotsedda projekt för min del. Därför känns det extra bra att det här är en serie som med sina första tre nummer verkligen levererar på alla plan. Början på den dynamiska duons epokgörande femårskontrakt hos Image (mer om det här) kunde inte varit bättre än dennna av allt att döma svepande Hollywood Noir.

Den som följt Brubaker ett tag vet hur han ser världen genom ett noirfilter. ”The Secret Ingredient is [Pulp]” är namnet på de alltid intressanta ledarsidorna mot slutet av hans tidningar. Det var också på desamma han gav oss det bästa exemplet på hur filtret fungerar. För honom blir även Game of Thrones, som de flesta skulle genreplacera under Fantasy, en noirhistoria. Denna disposition tjänar honom väl i skrivandet av The Fade Out. Med utgångspunkt i mordet på Valerie Sommers, stjärna i vardande, och hur hennes död påverkar Brubakers stora ensemble ser det här ut att bli en stenhård skärskådning av drömfabrikens mindre smickrande sidor.

I denna polyfona historia får många röster komma till tals. Den inledande stämman tillhör Charlie Parish, en manusförfattare vars skrivådra snörts av efter upplevelser under andra världskriget. Efter en alltför blöt fest vaknar han i en för honom okänd bostad och gör en fruktansvärd upptäckt. En stark öppningsscen särskilt om man likt undertecknad lite för väl känner igen den karga bakfylleångesten som kommer av att slå upp ögonen med vaga minnen av kvällen före. Efter Parish får vi höra flickor från pr-avdelningen, kontrakterade skådespelare, avdankade barnstjärnor, regissörer, säkerhetsansvariga, svartlistade författare, filmmogulen Mr Thursby och en massa andra som snurrar runt i det miniuniversa som är påhittade bolaget Victory Street Pictures. Brubaker ger alla distinkta och trovärdiga röster i vad som så här långt känns som ytterligare ett prov på hans styrka som författare.

Att detta är ganska väl genomtröskad mark vet väl alla som sett hyllmetrarna med mer eller mindre rättframa självbiografier från filmvärldens stora, läst Kenneth Angers skvallriga Hollywood Babylon eller James Ellroys L.A. Confidential, eller för den delen sett den aningen tvättade filmversionen av Curtis Hanson. Orsakerna till att Brubaker ändå lyckas hitta en egen infallsvinkel är många men en av de mer uppenbara är att han här, i likhet med åtskilliga av sina andra serier, har ett personligt anslag. Oavsett om han skriver superhjältar, kosmisk skräck eller kriminalhistorier lyckas han hitta de där beröringspunkterna med en vardag de flesta kan känna igen sig i, vilket effektivt suger in läsaren och skapar igenkänning eller någon form av förståelse även för de mesta aparta scenarier.
I det här fallet består kopplingen i farbrodern John Paxton, som skrev manus till filmer som Murder My Sweet och på nära håll fick se effekterna av svartlistningen och häxjakten på kommunister som pågick under efterkrigstiden. Element som spelar en viktig roll i historien som berättas här. Om detta och en hel del annat av intresse kan man läsa i den tjusiga specialutgåvan av första numret, The Fade Out Movie Magazine Variant. Större format, exklusivt omslag, glansigare papper och mer extramaterial är bara ett par av sätten att uttrycka sin kärlek till tryckta medier, men de räcker långt. Vi får även följa Phillips arbetsprocess från referensfoton via skisser till slutresultatet och på vägen fascineras av att han valt sig själv som förlaga till den allt annat än lyckade figuren Charlie Parish. Formatet blev för övrigt en sådan försäljningssuccé att man släpper en motsvarande variant, Savage Sword of Criminal modellerad efter 70-talets Conanmagasin, som kommer i slutet av januari.

Elisabeth Breitweiser står för färgerna även denna gång och även hon ger oss något alldeles extra. Så här långt är det stora utropstecknet nummer två. Efter det inledande numrets dämpade och relativt naturalistiska färgarbete, slår hon här till med expressionistiska färgblock och i den inledande sekvensen en stil som verkar ha hämtat inspiration från dåtidens tintade fotografier. Det ger extra dimensioner åt redan väldigt snyggt bildberättande. Om detta inte uppmärksammas under 2015 års Eisner Awards kommer jag bli mycket förvånad.

I vanlig ordning vankas det givetvis text och andra godsaker även i de vanliga utgåvorna av tidningarna. Jess Nevins äreräddar Roscoe ”Fatty” Arbuckle i tvåan, om du fortfarande lever under lögnen att han gjort något mot en kvinna med Coca Colaflaska måste du läsa detta, och Devin Faraci berättar om en ond mans välförtjänta död i nummer tre. Stöd Brubaker i hans kamp för de tryckta tidningarna och börja prenumerera nu! Nästa nummer släpps 7/1 och jag kan knappt bärga mig.

Trackback-adress