Miraclemans skapare och nemesis, den ondskefulle vetenskapsmannen Dr. Emil Gargunza, kidnappar hans gravida fru Liz och för henne till sitt högkvarter i Paraguays djungler. Gargunza svor för länge sedan en ed att inte vika för sin egen dödlighet och med hjälp av Miracleman och Liz ofödda barn kan han nu sätta sin plan i verket och skaffa sig evigt liv.

Andra volymen av Miracleman, som i Marvels nyutgivning kallas Miracleman Book 2: The Red King Syndrome, samlar Miracleman #5-10, som tidigare publicerades av förlagen Quality Communications och Eclipse Comics mellan åren 1983-1986. Quality Communications utgivning upphörde 1984 efter konkurs vilket innebar att Alan Moores berättelse om Marvelman, som han kallades då, slutade med en saftig cliffhanger med #21 i antologiserien Warrior, men ett år senare dök den upp igen, nu som Miracleman, i Eclipses regi. Förlaget återtryckte och färglade hela serien av Alan Moore och tecknarna Garry Leach och Alan Davis och i Miracleman #6 (feb 1986) var man tillbaka där Warrior #21 slutade. Då hade dock Alan Davis redan hoppat av projektet och fortsättningen tecknades därför först av Chuck Austen (#6-7), följd av Rick Veitch.

Första volymen av Marvels återutgivning var en skänk från ovan och en av mina bästa serieupplevelser alla kategorier och levde verkligen upp till alla historier jag hört om seriens förträfflighet. Vad dessa historier dock missat att förtälja mig var att serien skulle tappa fart i och med Eclipses nystart. Dels är saknaden av mästaren Alan Davis underbara bilder smärtsamt påtaglig, speciellt om man jämför med Chuck Austens mediokra bidrag, men när tidningen under förlaget Eclipses fortsättning dessutom utökade sidantalet till mer än det dubbla jämfört med antologin Warrior tappar serien en hel del i fart och fokus. Den täta och välkomponerade sammanhållningen, tillsammans med Garry Leach och Alan Davis makalösa teckningar samt Alan Moore i högform gjorde att början av serien är helt fantastisk medan fortsättningen tyvärr känns ganska medelmåttig.

Nu vet jag ju att serien når nya höjdpunkter i nästa del, eftersom jag har tjuvkikat på internet, så jag kan stå ut med den här dippen och serien är briljant restaurerad av Michael Keller med ny färg av Steve Oliff och ny textning av Joe Caramagna och dessa herrar samt Marvel förtjänar verkligen all cred i världen för en seriös återutgivning. Serien blir dessutom mycket mera blodig, för att inte tala om den legendariska och osminkade förlossningen av Miracleman och Lizs baby, vilket gjort att Marvel tvingats stoppa in lösnumren i plastpåsar och från och med Miracleman #9 (2014) till och med märka serien med etiketten ”Mature Content”, förutom att det också står ”Parental advisory for strong language & content”. Det här är ingen serie jag tänker låta ligga framme så att min åttaårige son får en chock när han aningslöst bläddrar igenom pappas superhjälteserier, som han gärna gör när han kommer hem från skolan.

Fram till Warrior #21 och Alan Davis sorti är serien fortfarande underbar med en bra originberättelse om hela Miracle-familjen samt återblicken i Gargunza eget liv, speciellt besöket i den förolyckade rymdfarkosten som gav Gargunza det han behövde för att skapa egna superhjältar, och Rick Veitchs bilder är helt okej. Han är tusen gånger bättre än Chuck Austen men tyvärr inte i närheten av Garry Leach och Alan Davis. Tredje delen och finalen på Alan Moores episka berättelse om superhjältar som blir som gudar är snart i hamn och det ser jag verkligen fram emot.

Trackback-adress