Efter flera lovprisande recensioner av Rikard är det så min tur att sälla mig till hyllningskören av Dennis Gustafssons förträffliga följetong om Viktor Kasparsson som ges ut av Albumförlaget. Jag har införskaffat och njutit av alla album, utom första samlingen Viktor Kasparssons Makabra Mysterier som tyvärr är slut på förlaget, men förhoppningsvis får vi en ny utgåva för Dennis Gustafssons karaktär förtjänar att läsas av många.

Årets utgåva, Viktor Kasparsson: Syndaätaren, består av två delar: först får vi en inledande prolog, En Syndabocks Begravning, som utspelar sig några år bakåt i tiden i Kasparssons liv, närmare bestämt våren 1919, och huvudnumret, Förbannelsen, som utspelas sju år senare, några månader efter händelserna i tredje albumet Blodsband.

I alla tidigare album bygger Dennis Gustafsson sina läskiga berättelser på gediget utforskad folklore och andra ogudaktiga företeelser och temat i Syndaätaren är riter och blodspakter. Den förra kategorin drabbar Kasparsson själv i hans ungdom och förutom att ge namn åt albumet är det också anledningen till att allting tycks gå åt helvete i hans liv. En syndaätare, eller syndabock, är enligt folktron en person som genom ett rituellt intagande av mat och dryck tar på sig synderna från en döende eller nyligen avliden person. Förutom den obehagliga prologen får vi även i Förbannelsen stifta bekantskap med häxor och annat otyg i de småländska skogarna.

Kontentan av Gustafssons berättelse är att den fattiga befolkningen vände kyrkan ryggen under de fruktansvärda svältåren på 1860-talet och istället satte sin hopp till de gamla gudarna. Nu, i 20-talets Sverige, får vi skörda frukterna av dessa handlingar.

Syndaätaren är inte det bästa albumet med Viktor Kasparsson, där vinner Skräckens ängel och Blodsband stort, men jag gillar verkligen hur Gustafsson väver in flera karaktärer från tidigare album, såsom fröken Varga och fru Bomba, och skapar sitt egna lilla universum. Gustafssons bilder har också blivit mycket krispigare och ofta låter han bara tecknandet sköta berättandet vilket ger ett skönt flyt åt berättelsen. Några av scenerna i den mörka småländska skogen är sjukt spännande och läskiga och det gjorde inte saken sämre att jag tillbringat kvällen djupt inne i de decembermörka skogarna runt Växjö innan jag läste Syndaätaren. Hela albumet känns som en förklarande mellanakt till något större som komma skall och jag är sjukt sugen på att läsa vad Gustafsson kokat ihop i fortsättningen för vår alldeles egna svenska ockulta privatdetektiv.

Trackback-adress