Under året har jag utforskat en hel hög av Marvel Comics All-New Marvel NOW!-titlar. Förutom gamla beprövade kort i ny tappning som Avengers, New Avengers, Uncanny Avengers, Fantastic Four och Hulk har jag utökat mitt lösnummerläsande med nya titlar som Willow Wilson och Alphonas Ms. Marvel, Soule och Pullidos She-Hulk, Blackman och Del Mundos Elektra, Slott och Alreds Silver Surfer och alla nummer av All-New Ghost Rider som tecknats av den fenomenale Tradd Moore. Dessa fem serier är mycket trevliga på sitt sätt men min omättliga hunger på mer All-New Marvel NOW! slutar inte där. Jag beslutade mig för att tradewaita Edmondson och Notos Black Widow samt första volymen av Moon Knight av Warren Ellis och Declan Shalvey eftersom jag bara läst positiva kommentarer om dessa serier. Black Widow var extremt snyggt tecknad men rätt blek i jämförelse med alla andra nya Marvel-serier med kvinnliga superhjältar i huvudrollen. Föga anande jag dock att den sista All-New Marvel NOW!-titeln jag skulle läsa i år också skulle vara årets bästa.

Förutom Marc Spectors nya look med skräddarsydd kritvit tredelad kostym och det nya namn han fått av New York-polisens speciella mordrotel, Mr. Knight, möter vi en Moon Knight som nyligen blivit varse att han inte lider av dissociativ identitetsstörning. Spectors galenskap har varit ett tema i karaktärens historia länge och nådde 2011 nya galna proportioner när Brian Michael Bendis och Alex Maleev lät honom växla mellan fyra olika personligheter, nämligen sig själv, Captain America, Spider-Man och Wolverine. Nu får läsaren och Marc själv veta att han inte är galen utan istället besatt av den egyptiska månguden Khonshus fyra skepnader. Samma gud som gav honom en andra chans i livet genom att göra honom till sin avbild. Jag vet inte om jag skulle bli tröstad av detta faktum om jag var Marc Spector men det ger en välbehövlig nytändning av karaktären som han länge behövt.

Några nummer in i serien fick jag reda på att Warren Ellis och Declan Shalvey bara skulle göra sex nummer av serien för att sedan göra andra projekt, vilket inte gjorde mig mindre sugen på att läsa den utan tvärtom för då visste jag att det förmodligen skulle bli en bra arc liknande det Ellis gjorde 2011 med Secret Avengers när han blåste nytt liv i serien med den förträffliga arcen Run The Mission! Don’t Get Seen! Save The World! (Secret Avengers, vol.1 #16-21) tillsammans med ett kollektiv av lysande tecknare som Jamie McKelvie, David Aja, Michael Lark, Alex Maleev och Stuart Immonen,

I Moon Knight #1-6 får vi sex fristående nummer, även om det sista föredömligt hänger ihop med det första, med enkla titlar som Slasher, Sniper, Box, Sleep, Scarlet och Spectre. Var för sig är de brillianta och som en arc är det ett mästerverk av stilistisk skärpa, spänning, action och galenskap och sopar mattan med det mesta jag läst i superhjälteväg. Det närmaste jag kan komma på är Matt Fraction och David Ajas nya hyllade version av Hawkeye som Warren Ellis och Declan Shalveys Moon Knight liknar på flera sätt. Dels har vi de utsökta omslagen, de snygga ingresserna, fingertoppskänslan när det gäller seriemediet och där Hawkeye bjuder på kvickhet, humor och värme får vi i Moon Knight brutalt mörker, action och coolhet. Flera av Marvels belackare har kallat Moon Knight för en rip off på DC:s Batman och visst är han en rik hämnare om natten med mycket gizmos i sin arsenal. Med repliker som att han bär vitt för att han vill att man SKA se honom och att hans kall är att beskydda alla människor som är ute på natten känns han mer som en naturkraft än en maskerad hämnare.

Marc Spector jobbar också ensam i den här arcen och det förklarar han på ett smärtsamt sätt: ”Människor som älskar mig lider och dör. Jag vill aldrig bli älskad. Det är därför jag alltid vinner”.

Varje nummer har något minnesvärt att bjuda på: I #1 får vi reda på att Marc färdas genom New Yorks gator i en vit limousin med sköna halvmåne-detaljer som styrs av en artificiell intelligens. Den sjukt snygga öppningsscenen i #2 när en prickskytt skjuter ner åtta människor i en bank och varje ruta ”slocknar” allt eftersom skotten faller. I #3 använder han sig av en speciell dödsdräkt för att oskadliggöra fyra punkspöken. Den psykedeliska drömresan och det bestialiska slutet i #4 ger mig kalla kårar. I #6 träffar vi den trasige polisen Ryan Trent som tänker göra sig ett namn genom att spöka ut sig som en ny version av Moon Knights gamla fiende Black Spectre. Bäst av alla är #5 där Moon Knight tänker befria flickan Scarlet som hålls som gisslan i ett övergivet femvåningshus. Själva numret påminner en hel del om kultiga Hong Kong-filmer som The Raid och The Protector när han betar av skurkar och våningsplan i ett rasande tempo utan att tappa fattningen eller svettas en droppe. Moon Knight #5 är definitivt med på min lista över årets bästa enskilda nummer.

Declan Shalvey är fenomenal rakt igenom och tillsammans med Jordie Bellaires mästerliga färgläggning är det här den bästa Marvel-serien jag läst i år. Brian Wood och Greg Smallwood har fått det otacksamma uppdraget att fortsätta med tidningen och den kanske fortsätter att vara bra men jag kan inte tänka mig att den når samma höjder som under Ellis och Shalvey. Gamla älskare av Moon Knight kommer att få sitt lystmäte och nya läsare som inte vet något om karaktären får en ny fulländad version som kommer att gå till superhjältehistorien. Själv befinner jag mig i ett lyckorus och ser verkligen fram emot Ellis och Shalveys nya serie Injection från Image Comics som dyker upp inom en snar framtid. Håll utkik efter den och läs deras Moon Knight. Varmt rekommenderad!

Trackback-adress