Dan Abnett (Guardians of The Galaxy) och I.N.J. Culbard (En studie i rött) har tidigare samarbetat på förlaget Vertigo med den avslutade serien The New Deadwardians där den engelska överklassen frivilligt blivit vampyrer för att fly undan resten av befolkningen som alla är zombies. Hösten 2014 påbörjade de två nya serier på två olika förlag, Dark Ages från Dark Horse Comics (där medeltiden möter utomjordingar) och den sexdelade miniserien Wild’s End från Boom! Studios som recenseras här.

Själva konceptet för Wild’s End är en mix av Det susar i säven och Världarnas krig där den lilla engelska lantliga idyllen Lower Crowchurch, där tiden tycks stå stilla, plötsligt drabbas av ett kometnedslag som leder till mystiska försvinnanden och ond bråd död. I centrum för vår berättelse har vi byns brokiga samling av antropomorfa innevånare. Först har vi den lätt alkoholiserade rumlaren Fawkes (räv) som inte tas på allvar när han berättar att han efter nedslaget mött något fasansfullt i skogen som dödat hans vän. Vi får också träffa Gilbert Arrant (hare), byns advokat och starke man och hans ständige följeslagare Peter Minks (okänd gnagare) som är den lilla byns lokala reporter. Vidare har vi unge Alph Swagger (gris) och Susan Peardew (katt), nervsjuk författare med skrivkramp som även lider av agorafobi. Sista personen i rollistan är den mystiske och fåordige krigsveteranen Clive Slipaway (hund) som med sitt kyliga lugn och patos är den som håller samman gruppen.

Efter Fawkes förvirrade tillkännagivande vid förberedelserna av byns årliga sommarfest känner Clive, som är nyligen inflyttad till byn, att allt inte står rätt till och beslutar sig för att söka upp Fawkes för att se om det finns någon sanning bakom hans olycksbådande berättelse. Gilbert och Peter följer också med och efter flera obehagliga händelser på vägen utökas sällskapet med Alph och Susan. Exakt vad som hänt vet varken eftersökarna eller läsaren förutom att vi får stifta bekantskap med små spindellika mekaniska varelser som sprider död omkring sig.

Wild’s End är en rätt märklig historia med helgjutna karaktärer och skön brittisk dialog och mer Morden i Midsomer-känsla än Världarnas krig. Även om ovissheten är spännande är genomföringen tämligen tråkig och lång och halvvägs in i miniserien vet jag inte mer om vad hotet är än när jag började läsa. Det som får mig att fortsätta läsa är ren viljestyrka men också en förhoppning om att Abnett kommer att leverera i de tre sista numren. I.N.J. Culbard, som förutom bild även står för textning och färgläggning, gör ett mycket bra jobb och är också en bidragande orsak till att jag inte kan sluta läsa Wild’s End. En ljummen start med hopp om mer.

Trackback-adress