Hulk har genomgått många förvandlingar och skeenden och under året har vi kunnat se honom som ett massförstörelsevapen åt S.H.I.E.L.D. under Mark Waids ledning i Indestructible Hulk och nu verkar det återigen som om vi har en grön best på halsen med Banners hjärna till sitt förfogande i Gerry Duggans Hulk. Nu tillhör jag dem som växte upp med den mer brutale och ointelligenta varianten under 1970- och 1980-talen. En Hulk som var som ett jagat barn som bara ville vara lämnad i fred, ständigt på flykt från soldater och superskurkar som ville göra honom illa eller vänner som inte förstod honom. Den vandrande Hulk är för mig en klassisk period i det man brukar kalla Silver Age-eran och nu får jag chansen till en härlig nostalgitripp i Alan Davis regi.

Serien Savage Hulk har inget med det nuvarande Marvel-universat att göra utan berättar helt självständiga historier utan massa kontinuitetsdravel ur min smaragdgröne väns ”glömda” arkiv. I första arcen, som recenseras här, kastas vi rakt in i efterdyningarna av Hulks första möte med gamla X-Men som ägde rum år 1970 i The X-Men #66. Förutom att det var första numret där den klassiske Hulk-tecknaren Sal Buscema togs sig an den jade-färgade giganten var det också sista numret av första volymen av X-Mens egen tidning innan de hamnade i reprint-träsket. Mutanterna dök visserligen upp då och då i övriga Marvel-serier men det var inte förrän Giant-Size X-Men #1 dök upp 1975 som teamet gjorde storstilad comeback och då med Wolverine, Storm, Nightcrawler och Colossus som nya medlemmar men det är en annan historia. Nu är vi tillbaka i år 1970 och dåvarande tidningen The X-Men, med medlemmarna Cyclops, Marvel-Girl, Beast, Angel, Iceman, Polaris och Havok, har precis haft en guldålder med författaren Roy Thomas och tecknaren Neal Adams vid rodret. Om du bara vill läsa en klassisk superhjälteserie från förr så kan jag inte nog rekommendera The X-Men #56-66. Den har allt och det är en gåta att Marvel beslutade sig för att lägga ner serien, för även om den inte sålde så bra så sålde den i varje fall mer än flera av Marvels nuvarande pågående titlar. Nåja, det var ju en annan tid på många sätt och det visar Alan Davis verkligen i Savage Hulk.

Själva ramhandlingen är inget märkvärdigt. Professor X är så tacksam för att han lyckades få tillbaka sin hjärna med hjälp av en apparat som Hulks alter ego Bruce Banner skapat att han vill återgälda tjänsten och befria Banner från sitt gröna fängelse. The Leader lurar i kulisserna för att äntligen kunna förinta sin hatade nemesis med hjälp av de ovetande X-Men. Mer än så är det faktiskt inte men på resan får vi också återse gamla påsbrallan Abomination (med blåa kalsonger och fladdermusöron som det ska vara) och Glenn Talbot och hans Hulkbusters som vill göra livet surt för Hulk.

Savage Hulk är egentligen en totalt meningslös tidning som är alldeles underbar att läsa. Alan Davis penna glöder av nostalgi och han lyckas till och med få X-Men att se ut som när Neal Adams tecknade dem. Fighten mellan Hulk och Abomination är fabulös med den obligatoriska dialogen om vem som är den starkaste som finns och det vet vi ju alla svaret på 🙂 Det här är en tidning för dig som inte kan få nog av gamla serier med originalversionen av Hulk och gillar du dessutom Thomas/Adams X-Men så måste du skaffa den. För de som inte läst gamla Hulk eller gamla X-Men ter sig nog den här serien märklig ut men om inte annat så kan ni gotta er åt Alan Davis makalösa penna, Mark Farmers varma tusch och Matt Hollingsworths praktfulla färger. Alan Davis författande bjuder inte på några större överraskningar, förutom när gammastrålningen i Hulk får frispel i slutet av arcen. Då ska ni istället läsa hans egna fantastiska serie med ClanDestine, den episka Fantastic Four: The End eller hans bisarra och underbara Excalibur. Här tar Davis ut svängarna rejält på ett typiskt brittiskt manér med sjuk humor blandat med allvar men nu tror jag inte heller att syftet med Savage Hulk är att skriva ett mästerverk eller att chocka sina läsare. Jag tror helt enkelt att den är skriven för fler som mig i 30-40-årsåldern som minns den där speciellt magiska Marvel-känslan när förlaget satsade på härliga fristående äventyr och sedan var det bra med det. Det behövdes inga filmer, TV-spel, TV-serier eller events och crossovers för att man skulle läsa historierna. Det räckte med ett bra äventyr.

I nästa arc får vi följa en historia som utspelas när Hulk tappat kontrollen så fullständigt att Doctor Strange inte såg någon annan utväg än att skicka iväg honom till en annan dimension, The Crossroads (The Incredible Hulk #295-313). Gabriel Hardman och Corinna Bechko står för fiolerna den här gången och jag tänker definitivt läsa den fast jag hoppas att vi får fler nummer av Alan Davis och co i fortsättningen.

Trackback-adress