DaYoung Johansson är en 15 år gammal polis från framtidens 2013 som reser tillbaka i tiden till år 1986 för att rädda världen. I hennes 2013, som är betydligt mer futuristiskt än vårt och där alla poliser dessutom är tonåringar eftersom ingen litar på en vuxen, styrs världen av företaget Quintum Mechanics. Johansson får reda på att hennes 2013 egentligen inte borde existera eftersom företaget fifflat med tidsströmmen så hon tar helt enkelt på sig sin uniform och jetpack, nästlar sig in hos Quintum Mechanics och deras tidsmaskin och hamnar slutligen i New York 1986 i det ögonblick då företagets forskare just skapat det som senare kommer att bli deras framtida tidsmaskin. Föga anar hon att hennes tidsresa ska visa sig ödesdiger på många olika sätt. Hon är däremot beredd att offra sig för att rättvisa ska skipas trots att det kommer att innebära att hon aldrig mer får återse sina gamla vänner.

Enda sedan första numret av Rocket Girl kom ut i oktober 2013 har jag gillat den. Från början skaffade jag den till mobilen för att inte missa varje nytt nummer och jag har av någon oförklarlig anledning ännu inte skaffat den i trade. Det är precis som att den betyder så mycket att jag alltid vill ha den med mig. Fast jag nämnde den redan i min förra årskrönika har jag inte förrän nu kommit mig för att recensera den heller, som om den var en privat ägodel jag ville behålla för mig själv. Det rasande snygga omslaget till #2, som också är tradens omslag, har jag haft som låsskärm till mobilen så att det första jag ser när jag sätter igång den så är det DaYoungs vemodiga blick. Anledningen till detta var att jag ville påminna mig själv om att det verkligen var dags att recensera serien men också för att jag verkligen gillar den. Jag har läst den om och om igen och kan inte riktigt begripa varför jag är så fängslad av den men ju mer jag tänker på det så beror det på att Brandon Montclare och Amy Reeder har lyckats skapa en av de mest genuina och perfekta seriekaraktärerna i just tonårspolisen DaYoung Johansson.

Redan från början sätter Montclare och Reeder an den perfekta tonen av fart, äventyr, bra karaktärer, kvick dialog och rasande skicklig action. Det som faller mellan stolarna är Johanssons lite tröttsamma inre dialog och seriens diverse logiska förvirringar när det gäller tidsresandet, vilket i och för sig hör till genren. Vi får inte heller läsa någon ursprungshistoria till Johansson eller veta exakt vad för tricksande Quintum Mechanics gjort mer än skumma sammanträden där styrelsen för företaget spinner sitt nät av konspirationer.

Nu är DaYoung Johansson en så otroligt bra karaktär att vi inte behöver läsa om hennes uppväxt, bakgrund och varför hon är anställd av New York Teen Police Department (NYTPD). Hon är kaxig, tuff, modig, envis och smart med ett mycket tjockt lager skinn på näsan. Hon himlar med ögonen när vuxna bara strular till allting och inte låter henne sköta sitt jobb och hon är så självsäker att hon till och med säger till sin manlige partner i NYTPD att hon vill göra tidsresan själv eftersom han bara kommer att vara i vägen för henne. När vi närmar oss slutet av första volymen är Rocket Girl staden New Yorks självskrivna hjälte och det är rörande att se vad de annars svårflörtade New York-borna är beredda att göra för att skydda henne.

Rocket Girl är även rik på andra bra karaktärer som den lilahåriga forskaren Annie som först tycker att Johansson är en sällsynt jobbig finne i röven men som sedan kovänder och visar sig vara en räddare i nöden. Comissioner Gomez och DaYoungs partner Leshawn, som snart skall pensioneras eftersom han fyller 20 år, är också helgjutna och detta gäller även de komiska personerna i nådens år 1986 i form av den korpulente sergeant Ciccone och de bägge klantiga och hariga poliserna som närmast är att likna vid Kling och Klang.

Tecknaren Amy Reeders (Batwoman) mangaliknande stil är verkligen fenomenal och hon briljerar i de vansinnigt snygga actionscenerna och i doublesplash-sidor som dignar av detaljrikedom och skönt flöde. En av de bästa scenerna är när DaYoung demonstrerar sin Q-Pad där man får följa vad hon har haft för sig på morgonen innan hon ställde sig i köket och lagade ett berg av pannkakor. 1980-talet skildras med härliga färger och tidstypiska frisyrer och mode men den skönaste 80-talsreferensen är när en av forskarna står i fönstret och nynnar på början till ”Final Countdown”.

Det känns som om jag kan skriva i evighet om Rocket Girl och även om jag älskar serien kan jag inte ge den högsta betyg eftersom den trots allt har lite fel och brister men den är oemotståndligt charmig och definitivt läsvärd, framförallt när det gäller DaYoung Johansson själv. Bakom hennes tuffa och trotsiga attityd döljer sig också en sårbarhet och sorgsenhet över att vår dåtid nu har blivit hennes nya nutid. Första volymen samlar #1-5 av serien och en fortsättning är på gång även om tidsplanen för Rocket Girl #6, som skulle ha kommit ut nu i september, sprack och Image Comics har nu flyttat fram den till maj 2015. Rekommenderas!

Trackback-adress